Sånt som inte är samma

Det händer väldigt ofta att folk frågar mig hur jag fixar två barn och heltidsjobb utan partner i hemmet. Det händer också relativt ofta (senast igår kväll, därav detta inlägg) att folk säger saker i stil med "Ahmen jag kan faktiskt tycka att det är ganska skööönt att vara själv med barnen när min man/fru reser bort ett par dagar!"
Och det kan jag väl visst förstå att de kan tycka. Minns ju själv hur det var när man var barn och den ena föräldern var borta några dagar och den andra då ofta släppte lite på strängheten och det kunde bli pizza på en onsdag, extra TV och glass till kvällsmat.
(Värsta snällt ju, tänkte man som barn. Ett sätt att palla vardagen och undvika konflikter, fattar man nu)

Men det är inte samma sak att pappa är borta i fyra dagar och fyra månader. 
I fyra dagar kan man släppa på vardagens stela ramar och köra lite lajbans, everything goes, spelar roll snart är allt som vanligt igen.
När vi snackar fyra måndader måste man skapa en ny vardag.
Vara både mamma och pappa.
Finnas där för alla utom en själv.
Det är inte lätt. 
Det är fan skitsvårt.
Men det brukar jag inte orka ta upp. Gjorde inte igår heller. Utan nickade bara stelt och mumlade nåt i stil med jaa, jo det kan ju vara skönt.
För verkligheten är en sådan party pooper.