Fredag eftermiddag nämnde jag för min man, bara i förbifarten, att jag tänkte quesadillas till middag pga barna gillar, vi hade lämpliga grejer i kylen som behövde användas upp osv.
No, I’m doing Thanksgiving, svarade han.
Sen gjorde han det också.
Kalkonen var en kyckling, tranbären var lingon och den hembakade pecanpajen var en fryst daimtårta.
So what?
Vi satt tillsammans runt ett matbord knökfullt med mat och vi turades om att säga vad vi känner oss tacksamma för.
Det var fint och det var viktigt för honom.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om vi aldrig flyttat till Sverige. Skulle jag ha tvingat på barnen luciaskjortor den 13:e december och jagat efter dem med batteridrivna ljus?
Nu sätt du ’ren här på huvve och sjung säg ja!
But why mom?
Because! du är svensk!
But why mom?
Because! du är svensk!
Förmodligen hade jag det.
Det hade varit viktigt för mig och obegripligt för barnen.
Men det som är obebripligt i stunden kan ändå lägga grunden för en förståelse. Och om även jag inte själv kände något behov av Thanksgiving, så stöttar jag honom när han känner att det är viktigt. Och det var en fin kväll.
Men det som är obebripligt i stunden kan ändå lägga grunden för en förståelse. Och om även jag inte själv kände något behov av Thanksgiving, så stöttar jag honom när han känner att det är viktigt. Och det var en fin kväll.
På lördag ville barnen julpynta. Att de ville det berodde förmodligen på att jag själv i minst två veckors tid nu gått runt och påpekat hur sugen jag är på att julpynta. Jag har kännt abstinens sen ifjol då vi ju åkte till USA och inte julpyntade något hemma.
Jag växte upp med en mamma som tänder adventsljusstakarna prick klockan 18 första advent och därefter ger sitt godkännande till att förtära lussekatter, glögg, julmust och andra säsongsenliga godsaker. Den som smuttar julläsk eller gnager på ett gult bakverk innan denna tidpunkt kommer förmodligen brinna i helvetet eller i vilket fall lida samvetets kval.
Jag var långt över 20 innan jag själv vågade bryta mot denna regel.
Vi klädde också julgranen på julaftons morgon när jag var barn. Det var en väldigt mysig stund med familjen som jag minns med värme, men jag minns också att jag önskade att vi kunde gjort det nån vecka tidigare, så man hann njuta mer av granen medan man fortfarande hade julen framför sig.
Jag växte upp med en mamma som tänder adventsljusstakarna prick klockan 18 första advent och därefter ger sitt godkännande till att förtära lussekatter, glögg, julmust och andra säsongsenliga godsaker. Den som smuttar julläsk eller gnager på ett gult bakverk innan denna tidpunkt kommer förmodligen brinna i helvetet eller i vilket fall lida samvetets kval.
Jag var långt över 20 innan jag själv vågade bryta mot denna regel.
Vi klädde också julgranen på julaftons morgon när jag var barn. Det var en väldigt mysig stund med familjen som jag minns med värme, men jag minns också att jag önskade att vi kunde gjort det nån vecka tidigare, så man hann njuta mer av granen medan man fortfarande hade julen framför sig.
Så min mors ogillande suckar till trots klär jag min egen gran långt före julafton.
Barnen ville klä den igår.
Det ville jag med, men vågade inte.
För november ändå.
Tänk om mamma skulle få veta.
Nä, vi får iallafall hålla oss till första advent med granen tänker jag.
Men adventsljusstakarna åkte upp igår.
Mys.
Jag var så besviken när jag var liten på att vi inte hade några såna principfasta traditioner. Vi hade lila kulor i plastgranen, som jag avskydde den och de fula pyntet. Men vi klädde granen 23 december varje år, det var heligt. Det enda som är viktigt för mig nu är att julpynten känns äkta och att vi pyntar en dag när vi orkar och känner för det. I helgen åkte Elviras gran upp och adventsljusstakarna och några större tomtar och lyktor. Nästa helg ska vi hämta upp jullådorna och pynta resten. Vi ska åka till några second handbutiker och köpa nygammalt pynt om det känns som att vi saknar nåt nu när vi bor större. En jul helt utan regler är min melodi. Kravlöst. Under covid började vi pynta i mitten av november för herregud, något roligt måste man ju få ha. Jag tycker det känns fint med. /Karin
ReplyDelete