Huvet på spiken

För nån vecka sedan, i ett sammanhang jag inte längre minns, sa jag något till min man som bara hann lämna min mun innan det kletade sig fast i mina tankar.
Och där sitter det nu.

Han letade efter något, typ plåster, coach tejp, eller pincett. Nåt såntdär man vet att man har, men inte använder jämt så man vet liksom var det borde finnas men kan inte lova att det verkligen ligger där. 

Where do you keep the (varenuva)? frågade han. Och jag reagerade instinktivt på hur han sa det.
Var har du.... Inte vi.
Mitt hushåll, inte hans.
Övertolkar jag det här?
Mycket möjligt, men håll i er. 

You act like you don't live here, sa jag. Sen berättade jag var det där som jag inte minns vad det var, faktiskt fanns.
Och så var det inte mer med det. 

Eller så var det jättemycket mer med det. 

För precis så är det. Jag upplever (man har väl gått i parterapi liksom, jag upplever, inte det är såhär) att han är här nu, men han bor inte här.
Igår kväll blev han kontaktad av en f.d. kollega i Costa Rica som nu jobbar i Peru och tipsade om en tjänst där som han tyckte att min man ska söka. 
Och det kanske han gör, jag vet inte. 

Jag kan inte sätta ner foten och säga
Nä, nu måste du faktiskt stanna här för jag klarar inte att du åker ifrån oss igen! för jag känner inte så. Ibland känner jag snarare,
Nä, nu får du faktiskt åka härifrån igen för jag klarar inte av att ha dig här! Pga jag tror på riktigt att han blir deprimerad av mörkret som lägger sig över norra Sverige en stor del av året. Han vore inte den första liksom, det är inte helt sunt att leva i mörker i flera månader, men vissa klarar det bättre än andra.

Att leva med en människa som inte mår bra, det är inte helt lätt.
Att kräva något av en människa som man vet att de inte har förutsättningar att ge en, det är både onödigt och orättvist. 

Och att bo med någon som inte bor med dig, det gör att man aldrig riktigt kan komma hem.