På mindre än ett kapitel.
Hon tröstade sig med att de iallafall inte sålts bort till ett annat plantage, för det, det var det värsta som kunde hända.
Ikväll lät jag mina barn se Rapport. Dock med fingret redo på fjärrkontrollen i händelse av alltför hemska scener eller ruskigt innehåll.
De vet ju att det är krig.
De vet att barn skadas och dör.
De frågar om det är sant och jag säger att det är det, men att det inte kommer att hända här.
Jag vet att sånt kan man inte lova.
Men jag lovar ändå.
För annars blir det för hemskt och man måste faktiskt orka leva också.
Men jag lovar ändå.
För annars blir det för hemskt och man måste faktiskt orka leva också.
När vi bodde i södra Idaho hade vi en vän som inom loppet av två år förlorade både sin mamma och sin syster. Hans pappa var redan död sedan några år.
Han var, är, en av de hjärtligaste människor jag träffat. Ödmjuk, känslig. Han hade tänkt mycket, det märktes.
Life is for the living, sa han ofta om det kom på tal. Om folk frågade.
Jag frågade aldrig men undrade ofta hur han orkade.
Life is for the living, sa han ofta om det kom på tal. Om folk frågade.
Jag frågade aldrig men undrade ofta hur han orkade.
Hur han höll sig ovanför ytan.
För det hade ju kunnat vara så hemskt att det bara inte gick.
Tänker jag.
Men när jag tänker på sånt blir det så hemskt att det inte går tänka längre.
Det är väl det som är skillnaden.
Det är väl det som är skillnaden.
Usch, nä jag väljer att inte tänka. När M blev sjuk minns jag att känslan var så tydlig att "det" tänker jag inte ägna en tanke. Så länge det går åt rätt håll så fokuserar vi på det, inte "det andra".
ReplyDeleteJa, man måste orka leva, jag håller helt mig dig. Precis som din vän förlorade också min mamma och min lillasyster inom loppet av några år (-19 och -22) men jag har fortfarande min pappa kvar tack och lov. Jag tror vi alla är olika i hur vi hanterar det, jag bröt aldrig ihop så som jag trodde att jag skulle göra. Sånt här styr man ju inte över men kanske hade ett sammanbrott då varit att föredra. Nu ligger den där sorgen liksom i bakvattnet och skvalpar och tar kraft från andra typer av sorgberarbetning som också behövs i mitt liv. Livet är baske mig inte enkelt...
ReplyDeleteNä, det är det inte. Tack för din kommentar och tack för din blogg... har precis börjat läsa...
DeleteÅh hur ska jag ska formulera den här kommentaren… Jag blir arg och ledsen när jag ser på nyheterna. Det är så mycket som är så avigt, så många lider och jag känner mig så vansinnigt maktlös. Jag ser inte nyheterna så ofta, men när jag gör det händer det att jag gråter. Det slutar alltid med att jag tänker att jag verkligen hoppas att det finns en allsmäktig Gud som har en plan. Eftersom jag är uppvuxen i en familj som läste bibeln är jag på ett märkligt sätt inte förvånad, det som händer i världen nu finns beskrivet där. Jag tror inte vi människor kan lösa alla de här problemen, för de som bestämmer kommer aldrig kunna enas, och det är det som krävs. Ingen pratar om nyheterna på jobbet längre. Jag antar att det helt enkelt är för att det skrämmer dem. Det är för hemskt. Nioåringen är väldigt rädd för krig, och jag säger precis som du, att det inte kommer hända här, fast jag verkligen inte känner mig säker på det själv. För hur kan man säga något annat till ett barn? Ja det är några tankarna som går genom mitt huvud när jag läser det här inlägget. Kramar /fd Anden
ReplyDelete