Den tvådje

Av alla uttryck barnen har så är just nu lillskruttans ointresse av att lära sig ordningstal min favorit.

Den tvådje glassen för dagen får hon nästa bara så att jag får höra henne säga det. Men jag har gränser, det blir absolut ingen tredje eller fyrde. 

En annan favorit är Gunilla-bars som hon kallar såna energibars pga de heter ju granola bar på engelska.

Ärrad

Antibiotika is da shit. Infektionen har redan blivit jättemycket bättre och när jag väl tagit igen sömnbristen efter en nästan helt sömnlös natt kommer jag må som en drottning tänker jag. 

Men ja, det som hände var alltså att det ärr jag har precis ovanför naveln efter en bråckoperation jag gjorde 2009 blev väldigt infekterat. Eller nä. Fel. Det är inte ärret som är infekterat, men nånting under huden, som gjorde att det läckte blod och var ur naveln (varsågoda för mumsiga detaljer) och ett område kring naveln, stort som en handflata ungefär, blev knallrött, varmt, svullet och ömt. 

Den eller de som gjorde den här operationen gjorde antingen ett ganska kasst jobb back in the day, eller så har min kropp bara hanterat alltihop jättesämst, för det har aldrig blivit bra. I 15 år har jag haft mer eller mindre besvär med det här ärret och mina magmuskler när de utsäts för oväntade och oregelbundna ansträgningar. Typ sit-ups går jättebra, att räfsa löv och möta plöstligt motstånd i form av en sten eller annan tung grej, gör det inte. Att lyfta barn är inte heller världens bästa aktivitet. Ni fattar. 

Det har strulat förr, flera gånger. Men det har aldrig blivit såhär infekterat tidigare. 2021 var det ganska illa och då sökte jag läkarvård men blev i stort sett tillsagd att skärpa mig.
Och vad trodde jag själv skulle hända med ett gamalt navelbråck efter två graviditeter?
Det är kanske obehagligt och det kanske gör lite ont, men farligt är det då rakt inte.
Sa läkaren då. 

Men det sa inte läkarna på akuten. För en infektion i buken är farligt. Och nu har jag (förrutom en stor ask med antibiotika) en remiss till kirurgen.

Akut nog

När man cyklar till akuten halv elva på kvällen och sedan inte får träffa en läkare förrän tre timmar senare.

Då.

Är det ändå skönt att de tycker att man gjorde rätt som kom. Att de sätter ett plastband runt ens handled och öppet ifrågasätter den läkare som tre år tidigare sa till mig att sluta sjåpa mig över ett ärr som krånglar lite.

Det har krånglat allt mellan lite och jättemycket i 15 år men nu är det så infekterat att jag inte får lämna sjukhuset innan de gjort en odling och tagit mer blod.

Jag är väldigt trött.

Och även väldigt glad att vi hann hem från Polen. Inget ont om deras läkarvård, den är säkert utmärkt. Men jag vill inte prova.

Planer för fredag

På fredag spelar Polen mot Österrike kl 18. Den matchen ska vi se och eftersom vi befinner oss i Polen vill vi se den på typ storbildsteve eller på en uteservering eller bland polacker som typ bryr sig mycket fast inte är helt galna huliganer eller så för herregud vi är ju en barnfamilj liksom. 

Så det håller vi på att reka lite lagom engagerat för tillfället. 

Det ser ut att bli fint väder. 

Och det känns faktiskt väldigt, väldigt skönt att det enda vi behöver fundera på vad gäller fredag är just detta; var vi ska se matchen.

Glöm inte tandborsten?

Vi är i Gdynia. Resan ner gick supersmidigt med bil till Skellefteå och sedan direktflyg till Gdansk.

Vår Airbnb är ren, mysig och ligger mittemot en stor park. Lovande start med andra ord.

Det har varit en intensiv senaste vecka med skolavslutningar, forskningsplanen, mycket jobb för mannen osv. Vi har alla sett fram emot resan men packning och förberedelser har skett lite hipp som happ. Det ska tillexempel bli väldigt spännande att se vad lillskruttan packat eftersom jag varken hann eller orkade gå igenom hennes väska. Två leksakshästar, en handväska och en byxdress har jag sett hittills iallafall.

Själv glömde jag tandborsten. Men jag kan faktiskt inte komma på en enda grej som är lättare att ersätta.

Den andra verkligheten

Strax före sju imorse kom lillskruttan in i sovrummet.
- Mamma, jag har kissat i sängen!
Inget konstigt eller bloggvärt i det egentligen, men det hon sa sen var så underbart.

- Alltså jag var på toaletten och kissade. På riktigt. Men sen, i den andra verkligheten, så hade jag kissat i sängen!

Så nedrigt ju.
Vem har inte drömt att man går på toa.
Och då gör man ju det. I den andra verkligheten. 

Att tvivla, tvivla, tvivla

För andra gången på 4 månader sitter jag och skriver en forskningsplan.

Det är jättesvårt.

Jag tyckte att den förra blev bra, men uppenbarligen blev den inte bra nog.

Jag kommer på en grej. Skriver en sida. Läser. Raderar. Läser en artikel och går loss med överstrykningspennan. Tänker. Går en promenad. Skriver några lösa paragrafer som jag tänker att jag ska använda sen. Hittar en ny artikel. 

Allt dränkt i kaffe och tvivel. Är det bra? Är det nog? Är jag bra? Är jag bra nog?

Och ändå gillar jag mitt jobb. 

Hur svenskt?

13 grader och lätt regn.

Kaffe och hembakad kanelbulle man köpt för att klass 5B ska kunna åka på klassresa.

Barn med blåvita ben och stora framtänder som sjunger Sommartider hej hej!! i otakt.

En musiklärare som kompar på keyboard medan bildläraren håller ett paraply över elektroniken.

Nu är det sommar.

Bra och mindre bra

Hela förra veckan tänkte jag att jag skulle gå och förtidsrösta så att det inte skulle bli så stressigt på söndag. Det gjorde jag inte och det blev väldigt stressigt på söndag.
Men jag röstade iallafall. 

Det var bra. 

Sen var det kalas och träningar och mitt i alltihop skulle storskruttan baka med två kompisar, en av dem Maja som inte kan cykla. Det hade de pratat om i förväg och jag hade motvilligt gått med på att de skulle få baka hemma hos oss. Det var också tvunget att hända på söndag pga de ska bjuda klassen på fika imorgon och idag funkade inte för fotboll. Men utan att gå inte på för många detaljer så spårade detta bak ur innan det ens börjat då Maja bjöd in tre tjejer till utan att fråga varken storskruttan eller mig om det var okej och den ena av dessa tjejer dessutom hade med sig sin lillebror (inte grannen, det här är en annan familj som också har som vana att skicka med lillebror var än storasyster går). 

Maja hade med sig alla ingridienser till kladdkaka. 

Och det tackade jag henne för.

Men jag förklarade också för henne att det inte var okej att hon bjöd in andra barn till mitt hus utan att fråga först. 
Det var kanske inte så bra.

Det hade jag lite dåligt samvete för efteråt. 

Men samtidigt.

Igår var ingen bra dag att klämma in lite spontana grejer.
Jag var ingen spontan och mysig mamma igår. 

Bara skav

Det går en tjej i storskruttans klass, vi kan kalla henne Maja (det heter hon inte, men hon har väldigt ovanligt namn så jag hoppar att skriva det) som är relativt ny, började i klassen strax efter höstlovet tror jag. Jag har inte hört så mycket om henne, hon har aldrig tidigare varit här och lekt, men så förra veckan berättade storskruttan att de pratat om att leka tillsammans efter skolan på fredagen. Torsdag kväll ringer flickan till min telefon och jag som antar att hon eller hennes förälder helt enkelt tagit numret från klasslistan räcker telefonen till min dotter och flickorna börjar göra planer.
 

Efter ett tag hör jag dock hur dessa planer börjar bli så pass avancerade att jag ber att få prata med Majas förälder för att stämma av praktikaliteter som hämtning osv. Detta då jag inte vet var Maja bor och aldrig träffat hennes föräldrar.

Efter någon tyst minut får jag hennes pappa på tråden. Han är uppenbart ointresserad av samtalet men berättar att han slutar sitt jobb 16 på fredag och vi bestämmer att höras då angående hämtning. 

På fredag eftermiddag kommer tjejerna hem tillsammans vid 14-tiden. Jag jobbar hemma och har sedan tidigare meddelat storskruttan att de får hålla sig ute eller på hennes rum tills min arbetsdag är slut och jag hämtar lillasyster. Storskruttan och Maja meddelar att de ska till ICA för att spendera veckopengen och att Maja ska låna sparkcykeln. Jag föreslår att hon lånar en cykel istället, vi har en extra och det går ju mycket fortare om båda cyklar, men Maja svarar: Nä, det går inte. 

- Varför? undrar jag
- Jag kan inte cykla, svarar hon.

- Har du gjort illa dig, frågar jag som direkt tänker att hon skadat en hand eller dylikt.

- Nä, jag kan inte cykla, säger barnet igen och storskruttan lägger till: men hon ska lära sig i sommar!

Och sen far tjejerna och jag står kvar och tänker att en 9-åring som inte kan cykla... är det normalt?

Senare på eftermiddagen svarar inte Majas pappa när hon ringer och hon hänger med oss på stan. Efter många om och men får hon tag i honom och jag blir återigen lite brydd över att han först meddelat mig att han slutar jobbet 16, men sedan inte svarar sin dotter förrän närmare en timme senare. 

Skav. Men jag tänker att jag ska släppa det.

Igår eftermiddag ringer Maja på min mobil. Hon undrar om jag kan köra henne till fotbollsträningen. Jag ger mobilen till storskruttan så att de kan prata ihop sig och Maja kan cykla med henne och Selma till träningen innan jag inser att juste, Maja kan inte cykla. 

Då kan jag inte låta bli att undra om Maja på eget initiativ ringde mig för att be om skjuts eller om hennes förälder (mamma den här veckan) föreslog det.

Och har återigen svårt att släppa det. Om min dotter behövde skjuts till en träning skulle jag inte be henne  ringa själv till en annan förälder jag aldrig träffat. 

Skav. Men det är kanske bara som jag resonerar. 

Två sidor av Polen

Vi ska åka till Polen en vecka i juni. Polska rivieran. Det är två ord som inte känns som att de borde stå bredvid varandra. Som magneter med samma laddning som vill stöta bort varandra.
Polska. Rivieran.
Men dit ska vi.
Jag har sett bilder och hört positiva grejer från olika bekanta som varit där, det ser väldigt fint ut faktiskt. 
Det blir säkert bra. 

Samtidigt ska PNM med familj till Warszawa. Det är första gången hennes man och barn är i Polen. Hon har inte sett sin pappa på 12 år och han har följdaktligen aldrig träffat sina barnbarn eller sin svärson.  

Igår åt vi middag tillsammans i lekparken utanför vårt hus. Efter loppis, barnkalas, brännbollsyra och allt vad det är (plus att min man är i Norge på konferens) så var det exakt det jag orkade med som social aktivitet. Jag vet att det kanske inte alltid framgår, men jag älskar polska negmamman och hennes familj. De är så otroligt genuina och oförställda.
När hon skriver och frågar om vi vill äta middag tillsammans i lekparken så räcker ett ja och en ungefärlig tid. Det är inget snack om vem som ska ta med vad, hur vi tänker kring efterrätt.... det bara funkar och känns enkelt och roligt.

Och vi åt, barnen lekte och vi drack vin ur plastmuggar och pratade om Polen. Alla barnen ska dit. Men hennes barn ska träffa morfar, uppleva deras modersland, och för första gången prata polska med andra polacker. Mina barn skulle lika gärna kunna åka till Kroatien eller Bulgarien eller varsomhelst, de är inställda på att bada och äta glass och inte förstå vad folk säger.

Jag frågade såklart PNM om vad hon tyckte om polska rivieran. Hon tycker den är överskattad och värd en axelryckning men inte mer. Hade inte väntat mig något annat.