Två sidor av Polen

Vi ska åka till Polen en vecka i juni. Polska rivieran. Det är två ord som inte känns som att de borde stå bredvid varandra. Som magneter med samma laddning som vill stöta bort varandra.
Polska. Rivieran.
Men dit ska vi.
Jag har sett bilder och hört positiva grejer från olika bekanta som varit där, det ser väldigt fint ut faktiskt. 
Det blir säkert bra. 

Samtidigt ska PNM med familj till Warszawa. Det är första gången hennes man och barn är i Polen. Hon har inte sett sin pappa på 12 år och han har följdaktligen aldrig träffat sina barnbarn eller sin svärson.  

Igår åt vi middag tillsammans i lekparken utanför vårt hus. Efter loppis, barnkalas, brännbollsyra och allt vad det är (plus att min man är i Norge på konferens) så var det exakt det jag orkade med som social aktivitet. Jag vet att det kanske inte alltid framgår, men jag älskar polska negmamman och hennes familj. De är så otroligt genuina och oförställda.
När hon skriver och frågar om vi vill äta middag tillsammans i lekparken så räcker ett ja och en ungefärlig tid. Det är inget snack om vem som ska ta med vad, hur vi tänker kring efterrätt.... det bara funkar och känns enkelt och roligt.

Och vi åt, barnen lekte och vi drack vin ur plastmuggar och pratade om Polen. Alla barnen ska dit. Men hennes barn ska träffa morfar, uppleva deras modersland, och för första gången prata polska med andra polacker. Mina barn skulle lika gärna kunna åka till Kroatien eller Bulgarien eller varsomhelst, de är inställda på att bada och äta glass och inte förstå vad folk säger.

Jag frågade såklart PNM om vad hon tyckte om polska rivieran. Hon tycker den är överskattad och värd en axelryckning men inte mer. Hade inte väntat mig något annat.