På många sätt älskar jag att barnen är större än småbarn nu. De kan gå själva, gå på toa själva (nåja, men för det mesta) och förstår begrepp som "akta dig i trafiken" och "vi måste vänta 10 minuter på nästa buss".
Samtidigt älskar jag att de är små nog att inte ifrågasätta viktiga grejer, som typ min auktoritet, men även oviktiga grejer som att jag ofta hittar på svar bara för att de behöver ett svar.
Typ, Mammaaaaaaa, hur mycket längre måste vi gååå?
Då kan jag svara en kilometer, eller 4 minuter.
Utan att titta på telefon eller karta.
De ifrågasätter aldrig hur jag kan veta det utan att titta på något av ovan nämnda verktyg.
Men jag kan samtidigt inte svara bara en liten bit till, eller liknande. Det är för abstrakt. Det måste vara en bestämd enhet i svaret, oavsett om det är en enhet de faktiskt behärskar.
Jag kan också säga saker som Okej nu ställer jag en timer och om tre minuter stänger vi av tv:n! Och trots att jag uppenbarligen (för alla som lyfter blicken från tv:n) aldrig ställer någon timer accepterar de att jag efter godtycklig tid säger, nu är det 10 sekunder kvar, och sedan stänger av.
Det här kommer att gå över. Jag fattar det. Så jag passar på att njuta nu.
Jag är mitt i mellan dessa två världar just nu. Den ena kräver svar på allt, utförliga vetenskapliga utläggningar om varför man inte får bada i Vättern för att vattenproverna visar förhöjda e-coli medan den andra helt plötsligt kan fråga "mamma kommer mjölken man köpet i affärem från riktiga mammor" och "kan man åka till världen i minecraft"? 🤣
ReplyDelete