Att bolla tre personers nerver, ångest, längtan och pirr. Okej fyra, fast i huvudsak två. Mina egna känslor trycker jag ner i skorna och storskruttan är ändå hyfsat stabil. Det är mannen och yngsta barnet som behöver tröst, pepp, stöd och kärlek.
Igår kväll hade lillskruttan en dip strax innan läggning där hon var tvungen att gå igenom alla worst case-scenarios inför skolstart.
Alla skulle vara dumma.
Ingen skulle vilja sitta bredvid henne.
Hon skulle inte förstå nånting på lektionen.
Alla skulle vara dumma.
Ingen skulle vilja sitta bredvid henne.
Hon skulle inte förstå nånting på lektionen.
Stränga Göran skulle använda sin arga röst på henne.
Vi fick lugnt och stegvis gå igenom var och ett och bestämma hur hon skulle göra om det mot all förmodan blev så som hon fruktade.
Hon kunde sitta med sin syster och hennes kompisar, eller med fröken.
Hon kunde ju visst alla bokstäver och alla siffror.
Hon kunde sitta med sin syster och hennes kompisar, eller med fröken.
Hon kunde ju visst alla bokstäver och alla siffror.
Osv.
Det tog sin tid, men så lugnade hon ner sig.
Sen ringde hennes pappa och var alldeles blödig pga skulle (återigen) missa en skolstart. Och då ville jag, men kunde inte riktigt förmå mig, att säga men förihelvete nu har vi precis jobbat oss igenom en känslokrash här, måste vi ta en till?
Så ja. Förutom frukt, fotbollskläder, pumpade cykeldäck, extranycklar, ombyte, inneskor, frukostmat och allt annat som inte är komplicerat men ändå måste funka praktiskt så är jag mottagare av alla mina älsklingars känslosvall.
Om det låter som att jag gnäller så är det för att jag gör det och tycker mig nog ha rätt till det också. Lite iaf. Men jag vill också påpeka att jag inte för allt i världen skulle vilja byta med min man. Aldrig utan barnen. Där går gränsen.
Så ja. Förutom frukt, fotbollskläder, pumpade cykeldäck, extranycklar, ombyte, inneskor, frukostmat och allt annat som inte är komplicerat men ändå måste funka praktiskt så är jag mottagare av alla mina älsklingars känslosvall.
Om det låter som att jag gnäller så är det för att jag gör det och tycker mig nog ha rätt till det också. Lite iaf. Men jag vill också påpeka att jag inte för allt i världen skulle vilja byta med min man. Aldrig utan barnen. Där går gränsen.
Så sant ju. Men visst, fy fasen att rodda vardag och känslor, bara vardagen i sig är ju en pärs när rutiner ska stoppas ner i halsen på barn som vant sig vid lugna morgnar och träningsuppehåll.
ReplyDeleteAlltså man får gnälla. Men sen kan jag tycka att det är lite on point att du oroar dig för din rätt att gnälla, samtidigt som du måste bolla inte bara barnens utan även din mans känslor. Så när du känner av det är det gnäll men när han gör det är det en person till för dig att "ta hand om" samtidigt som du roddar vardagslivet ensam? Jag menar, han kunde ju ringt hem och varit en stöttande närvaro/lyssnande öra till dig som har häcken full snarare än tvärtom? (det gör han säkert också ibland, det bara slog mig hur du presenterade problemet just i det här ögonblicket!)./Annika
ReplyDelete