Som en torr kvist

Svagmagade kan med fördel sluta läsa. Typ om ni tycker det är äckligt med skadade kroppsdelar som pekar åt fel håll. Consider yourselves varanade för nu kommer det. 

En kväll för några dagar sedan for jag iväg för att hämta storskruttan hos en kompis. Kompisen bor i en annan del av staden i en labyrint av radhus och kedjehus och jag visste inte exakt vart jag skulle men parkerade och hade sedan sån flax att jag hörde kidsen som lekte på en allmänning och gick dit. 

Hej mamma! vi ska bara göra en gång till! ropade mitt barn och sprang med sin kompis upp på en kulle medan mobilen var uppallad nedanför för att filma. Sen räknade de ner och på given signal satte de igång. Mitt barn sprang bort från mig medan kompisen hennes sprang snett emot mig, och både gjorde en synkroniserad rörelse som en ansats till en hjulning. Jag hann tänka, vad gör dom? är det här en bra idé? men inte mer innan båda barnen hjulade. I nerförsbacke. I vått gräs. 

Storskruttan druttade också omkull. Men det såg jag inte. Istället såg jag hennes kompis hjula, halka med handen, och knäcka armbågen åt ett håll som armbågar inte vill knäckas.

Det såg inte så bra ut. 
Men ljudet.
Jag hörde ben knäckas. 
Det lät som en torr kvist. 

Kompisen landade slutligen på rumpan och det tog en sekund innan nerverna hunnit kommunicera med  smärtcentrum. Min aaaaaarm!! skrek hon då. Och blev först vit, sedan grön i ansiktet och ställde sig vingligt upp i gräset. 
Vad hände? underade mitt barn som ju också ramlat, men inte gjort sig illa, och inte alls fattat hur snett detta gått för sin vän. Så jag tvingade kompisen att sätta sig på rumpan med huvudet mellan knäna och bara försöka andas så lugnt hon kunde medan jag med sträng röst sa åt mitt eget barn att springa och hämta kompisens mamma. NU!
Det gjorde hon, men jag gissar att hon sa något ganska icke-alarmerande i still med E har ramlat och gjort illa armen, för när mamman väl kom gående i lugnt mak efter vad som kändes som en evighet (och jag visste ju som sagt inte exakt var den här ungen bodde, om det var ett av husen alldeles i närheten eller en bit bort så jag vågade inte heller börja gå nånstans med barnet som var på väg att både kräkas och svimma) så skrek hennes dotter Mammaaaaaa!!! min arm har gått av!!!! och mamman svarade Neehej då gumman, den har inte gått av!
Fast då sög jag fast hennes blick och mimade bestämt Jo, det har den.
Och sen försökte jag så lugnt och bestämt som möjligt få mamman att fatta att de skulle till akuten prick nu och förmodligen stanna där ett tag, samtidigt som jag inte ville vara alltför grafisk i beskrivningen av vad som hänt med tanke på närvarande barn. 

Det var en komplicerad fraktur och ungen fick spendera två dagar på sjukhus, opereras och gipsas. Jag fick förklara för mitt barn varför det är en dum idé att göra handvolter, hjulningar och annat i blött gräs. Och jag är så himla tacksam att skadan ändå inte blev värre. (för tänk nacke, tänk nyckelben, tänk rygg, det finns ingen hejd när man väl börjar tänka)
Och även att det inte var mitt barn. Det låter lite hemskt. Men det är också sant. För jesus vad jag inte behöver ett barn i gips som extra krydda i min vardag.