Den som väntar

.. får vänta men den som har bråttom ska skynda sig och inte läsa den här romanen.

En sak som vi inte längre väntar på är min mans svenska medborgarskap. Det beviljades i slutet på september och det känns väldigt skönt. En sak mindre att ha gnagandes i bakhuvudet. Det har varit en extremt lång och utdragen process, men detaljer är i det här fallet oviktiga och tråkiga. Det är klart nu.
Hipp hurra!

Vad jag däremot väntar på är ett nytt beslut angående den ledighetsansökan jag först skickade in för ungefär tre veckor sedan, till barnens skola alltså, så att de får ledigt i december så att vi kan åka till Idaho. Väl medveten om att man max får 10 dagar ledigt om det inte finns särskilda skäl ansökte jag sturskt om 13 dagars ledigt. För herregud vad är tre dagar till och herregud igen vi snackar sista dagarna före jullovet, vad gör man ens då förrutom bakar pepparkakor och pysslar och har snöbollskrig? Mysigt, absolut. Men knappast något man går med akademisk förlust på att missa. 

Men det blev avslag. Det fick jag reda på 5 minuter innan storskruttans föräldramöte förra veckan pga kollade mobilen så om det är något jag ska säga till storskruttans värdelösa frökens försvar så är det att jag redan var arg när mötet började.
Men det är också det absolut enda man kan säga till hennes försvar.
Hon kallade till möte mellan 18-19 och när folk började ursäkta sig och droppa av runt 19:20 gjorde hon ingen ansats att runda av, trots att andra lärare knackat på dörren och påminnt henne om tiden. Hon skrev också i kallelsen att förskoleklass hade föräldramöte samtidigt så flera föräldrapar kom båda två och hade fixat barnvakt för att kunna rodda detta, men när frågan dök upp var f-klassens möte skulle hållas skrattade bara sämst-fröken nervöst och sa
Nämen jag vet inte om de faktiskt haaaar möte! Det bara antog jag ju!
Kan säga att hon fick ganska många arga blickar och tunga suckar på den. 
Sen höll hon alltså ett svinlångt möte där hon delgav exakt noll information vi inte redan fått på de individuella utvecklingssamtalen och effektivt duckade alla frågor om vad som händer nästa höst då skolan ska renoveras och barnen bussas till andra lokaler. (Och jag fattar att hon inte kan ge oss information hon själv inte har. Men hon behöver ju inte ersätta ett rimligt: Jag vet inte, information kommer från rektor vid ett senare tillfälle, med ett orimligt och långt utlägg om hur hennes egen son för 15 år sedan fick gå i temporära lokaler och det gick minsann så bra så! Eller, som när en förälder (ja ovidkommande) frågade vad som ens skulle renoveras och hon gick loss med en flummig beskrivning på vad hon själv skulle välja att fixa om hon fick fri budget och var händigt lagt.)

Jamen ni fattar.
Om ni ens orkar fortsätta läsa.
Jag får fan puls av att skriva det. 

När folk i alla fulla fall började resa sig och gå gjorde jag det med. Och då sprang jag på rektorn i korridoren. Kunde inte låta bli att ta chansen så jag presenterade mig och förklarade att det var jag som skickat in ledighetsärendet hon precis avslagit. Bla bla, rektorn är inte så rakryggad som man kunnat önska men hon lyssnade iaf och sa att hon inte alls förstått att barnens pappa liksom var stationerad där lite mer permanent (trots att jag skrivit precis det) och att de inte träffat honom sen augusti osv.
Hon var med på noterna, verkade gå med på att detta kanske ändå var de särskilda skäl som behövdes.
 
Då kommer mesfröken ut ur klassrummet. 

Tillräckligt många föräldrar har väl helt enkelt övergett henne och hon har avslutat föräldramötet. 
Så hon kommer fram till mig och rektorn och börjar med att förklara vilket otroligt merarbete det innebär för henne att skicka med extramaterial till elever som åker iväg. När det inte får fäste börjar hon istället oja sig över hur mycket socialt samspel man går miste om när man inte är i skolan.
Skolan handlar ju om så mycket mer än undervisning!
Jag vill slå henne på käften, alternativt be henne gå därifrån, men det gör jag såklart inte. Istället tittar jag bara på henne med ärlig förundran.

Två veckor tidigare har vi suttit på utvecklingssamtal där hon sagt att min dotter inte har några som helst problem i skolan och är stark i matte, svenska, engelska (såklart) bla bla. Och jag tog upp då att vi tänkte resa till USA i vinter, och då sa hon Jamen det blir väl trevligt.
Och nu verkar hon alltså ha gjort en helvändning och står och försöker aktivt motarbeta mig inför rektorn.

Det slutade med att rektorns telefon ringde, hon kollade på telefonen, kollade på mig och sa Gör en ny ansökan! sen satte hon mobilen till örat och gick.
Och jag gick också.
Kvar stod läraren jag har noll respekt för längre.