Om att ha korten

Som Trump sa. You don't have the cards.

Men jag har korten. 

Fick ett bryt på min man i helgen som var och vi hade sedan något så ovanligt som ett konstruktivt gräl. Jag rotade bland minnena från diverse terapisamtal och ansträngde mig för att inte dra upp saker han inte gjort eller klaga över beteenden som han då förväntas möta med försvar och man snabbt är inne i ett bråk om dåtid itstället för nutid eller framtid.

Istället spelade jag högt, för jag litar på mina kort.

För några år sedan frågade han rakt ut om jag skulle vara beredd att låta honom ha barnen halva tiden om vi delade på oss. Och jag sa Nej. 
Så känner jag fortfarande. 
Men jag vet samtidigt att dels är inte barnen mina ägodelar, och dels har han knappast varken lust eller förutsättningar att ha dem halva tiden.

Jag vill heller inte skilja mig. Jag har gjort för- och emot listor för skilsmässa och tänkt på det mycket, mycket. Jag vill inte skilja mig. Men jag vill inte leva i ett olyckligt äktenskap till vilket pris som helst heller. 
Och det sa jag till honom.

Vill du skiljas så gör vi det. Du får såklart ha barnen halva tiden. Det varken kan eller vill jag neka dig. 
Men kom inte säg att jag tvingar dig att vara i Sverige. Eller att jag tvingar dig att leva familjeliv.
Det gör jag inte. Dörren är öppen och jag behöver inte dig. Jag vill leva med dig, men behöver inte. 

Han lyssnade. Sa det också flera gånger. I hear you. Han kom med några svaga försvarskommentarer och motangrepp, men mest bara för sakens skull. Det är ju inte heller så att jag är felfri, och det var jag noga med att inte försöka framstå som heller.
Igen. Nånting har man väl ändå tagit med sig efter tusen och åter tusenlappar i terapi.

Men vad vill vi framåt. 

Och, det här viktigt för mig och det sa jag också. Vad vill vi sätta för exempel för våra döttrar?
Vilken bild av ett vettigt förhållande förmedlar vi till våra barn?

Jag vill inte vara bitter. Jag lever inte i ett jämnställt förhållande enligt svenska måttstockar men det gör mig inget. Det är okej. Jag var beredd på det när jag sa till min man för drygt 10 år sen att
Jag vill ha barn och det är viktigare för mig än vårt äktenskap. Om vi får barn och sedan skiljer oss så kommer jag tycka att det var värt det. Och jag har inte tid att skaffa en ny avelshingst heller så det blir du, det blir vi. Av med byxorna nu!

Då fanns inget alternativ. Nu kan jag förstå att jag körde över honom. Men då är då och nu är nu och jag vill att det ska vara ett aktivt val från bådas håll att fortsätta leva tilsammans. Annars får det vara. Han lyssnade, han tog in. Han hade kunnat syna mina kort för jag bluffade inte.