Man gör olika

I fredags fick jag träffa min nya kontorsgranne. Han kommer från ett land i mellanöstern och anlände till norra Sverige för bara nån vecka sedan.

Sjukt social människa. 
Okej ny på jobbet och anstränger sig, men liksom... brygger te åt folk, pratar med alla.

Men trevlig. 
Ivrig. Men inte påträngande. Jag tyckte inte det iallfall.

Imorse kom en HR-person in till mig och frågade om jag blivit utsatt för något obehagligt närmande från sagde kontorsgranne. Det hade nämligen kommit in klagomål. 
Nä sa jag. 
Han var väldigt aktiv i sitt sociala nätverkande. 
Osvensk, ja.
Men olämplig, nej.

Jag kan inte uttala mig för hur han uppträdde mot andra.

Men jag undrar såklart.

Har han gjort något olämpligt?

Så kan det ju absolut vara.

Eller är det svenskar som blir obekväma när folk knackar på deras kontorsdörr och ber att få servera te och istället för att säga nej, tack jag vill inte ha något te jag måste jobba, och stänga dörren, så går de till HR så att de får ta konfrontationen?

Vet ej. 

I helgen var lillskruttan på kalas. En kille i hennes klass fyllde år och föräldrarna hade bokat en stor lokal och bjudit in alla barnen i barnets klass, plus barnets brors klass, samt syskon.

Det var sjuhelvetes många barn.
Och föräldrar.
När jag kom dit för att lämna mitt barn möttes jag av en del föräldrar jag känner igen som stod och funderade på huruvida det var tänkt att man kunde lämna sina kids och dra i två timmar eller om man förväntades stanna? Det hade som inte framgått av inbjudan riktigt.

Jag sa att jag tänkte lämna mitt barn, pga hon ville det och jag hade heller ingen lust att hänga kvar. Men en kik in i lokalen avslöjade att det uppenbarligen fanns mat till en mindre armé och var dukat för densamma så det var nog ingen sak att som vuxen stanna kvar. 

När jag kom tillbaka två timmar senare mötte jag folk i dörren som bar sovande småbarn till bilar. Inne lokalen lekte massor med svettiga barn dansstopp medan en 20-tal vuxna av (språket de talade att dömma) icke-svenskt ursprung satt vid bord och åt och umgicks. 

I hallen stod små klasar med svenska föräldrar i ytterkläder som viskande stressade över att kalaset ju faktiskt borde vara slut pga det stod 19:30 på inbjudan men det hade ju inte serverats någon tårta än?! Skulle det bli tårta?
Ingen visste.

Ingen ville fråga.

Det var en så uppenbar kulturkrock där det svenska laget ville ha en plan och hålla sig till den. Föräldrar förväntas stanna eller inte? Kalaset är slut klockan 19:30 och då stänger vi av musiken och tackar alla för att de kom och så är det allmän hemgång. Så, då vet alla hur det blir.

Men det icke-svenska laget vinkade glatt  hej då till de som gick och tackade så mycket för att de kommit, samtidigt som de lade sina egna småbarn att sova på soffor och kuddar i hörnet medan de fortsatte dricka kaffe och prata och skratta. 

Vill du gå hem? Okej, tack för att du kom! Tack, tack! Hej då.

Är ditt barn trött? Det finns soffor här, ta en filt. Så varsågod.

Vill ditt barn ha tårta? Den står i köket, varsågod, kom vi tar fram en tallrik, inga problem.

Det blir inget Hallå!! Kan alla lyssna? Nu är det dags för fiskedamm!
Det blir inget Så! Då var kalaset slut och det är dags att gå hem.

Man gör olika.