Så gick ännu en helg.
I lördags hade vi ingen träning, ingen match, inget kalas. Inget annat på schemat än att köpa födelsedagspresenter till lillskruttan, vilket vi också gjorde. Eftersom hon var med fick hon stå i ett hörn på varje butik och stirra i väggen, vilket hon lydigt gjorde, och vi gick in på några butiker där vi inte köpte något, för att förvilla.
Hon fyller år på tisdag. Idag har hon haft sitt kompiskalas. Hon ville bjuda på lunch på MAX och sedan gå på bio. Då får du bjuda tre kompisar, inte mer, sa jag. Vill du bjuda fler vänner än så får du välja nån billigare aktivitet, typ lunch hemma och en äventyrslekpark.
Men hon var bestämd och valde tre kompisar från klassen.
Det tycker jag ändå är bra.
Min mamma sa alltid, på tal om kalas och att bjuda och inte bjuda, att antingen bjuder du alla, eller så bjuder du färre än hälften. Och det tycker jag är en bra regel.
När det är kalas tycker jag inte att man ska måsta bjuda alla (varken på skolan, i klassen, etc.) men ska det sållas, då ska iaf majoriteten inte bli bjudna, så att man är invald, inte bortvald.
På jobbfronten har ett gammalt spöke börjat röra på sig och jag vet inte riktigt hur jag ska göra, men jo egentligen vet jag.
Såhär. En eftermiddag i veckan som gick fick jag ett automatiskt meddelande från HR att tjänsten jag satt och slet med ansökan till i somras blivit tillsatt. Jag gick alltså inte ens till intervju.
Och, om någon nu sitter och tänker Hur svårt är det att sätta ihop en jobbansökan? så var det en doktorandtjänst jag sökte vilket betyder att man måste sätta ihop en hel forskningsplan över fyra år, och det är inte tvärgjort.
Och att jag ens sökte en doktorandtjänst på en institution där jag inte jobbar beror på att prefekten tipsat mig och bla bla men i slutändan känner jag bara nä… jag är inte ens besviken. Bara klar med den här världen.
Och då, samma eftermiddag alltså, hör jag ifrån det företag som slet i mig för två år sen. Då (det här skrev jag nog lite om men förväntar mig inte att någon minns) blev jag bedd att söka en tjänst, svarade att jag inte hade tid.
Då bad de mig bara skicka in ett CV, vilket jag gjorde utan att ens uppdatera det med nuvarande tjänst. Sen ringde de och ville träffa mig, okej men jag kan bara mellan halv fyra och fyra på fredag, svarade jag.
Ses då! sa dom.
Sen gick jag på intervju utan att ha läst på något alls om tjänsten, företaget, nada. Men visst, jag hade ju en kompis som jobbade där, det var ju han som tipsat om mig.
Hursom så svarade jag på frågor så som man bara kan göra när man är trött och obrydd, totalt ärligt alltså, och fick ett erbjudande.
Som jag sedan tackade nej till pga kände mig inte färdig med universitetet.
Nu. Söker de folk igen och min kompis som fortfarande jobbar där, undrade om jag är sugen. Isåfall har du mer än halva inne, skrev han, vi ville ha dig då och vill ha dig nu också.
Då kan man verkligen tänka att universum försöker säga mig något.
Att det är meningen.
Jag fattar det också.
Nu när jag skriver det här börjar jag nästan tvivla igen.
Men. Jag ska inte byta. Inte nu.
Jag ska stanna kvar på universitetet i alla fall ett halvår eller år till.
Här är varför: Det är så jävla jobbigt att vara ny på jobbet.
Det är jobbigt att sluta, att byta, att vara ny.
Jag är ju typ fortfarande ny, eftersom jag bytte institution (och därmed chef, kollegor, projekt, allt) i januari. Och har fortfarande inte kommit tillrätta med min roll.
Vilket är ett problem.
Jag trivs inte så bra.
Men, jag vill mer bort än jag vill till något annat.
Och då känns det inte rättvist att byta.
Inte mot mig själv som då måste börja om från botten igen.
Inte mot en ny arbetsgivare, vars organisation jag nog inte har energi och motivation att verkligen ge den version av mig själv som jag vill.
Eller så gör jag det ändå, med kraft jag inte har.
På bekostnad av mitt eget välmående.
Så nä. Det är ett föräldraledighetsvikariat de söker fylla. På ett år. Jag kommer svara att tack för att ni tänker på mig. Tajmingen är fel. Hoppas ni hittar den ni söker och skulle ni fortsatt söka någon om ett år eller så, får ni gärna höra av er igen.
Då kanske jag både vill och orkar. Nu orkar jag inte.
Och nu måste jag ge min befintliga tjänst en ordentlig chans. Jag måste ta ansvar och obekväma samtal så att om det fortsatt inte blir bra, då har jag ändå på riktigt gjort mitt bästa.
Fan för att vara vuxen ibland ändå.
I lördags hade vi ingen träning, ingen match, inget kalas. Inget annat på schemat än att köpa födelsedagspresenter till lillskruttan, vilket vi också gjorde. Eftersom hon var med fick hon stå i ett hörn på varje butik och stirra i väggen, vilket hon lydigt gjorde, och vi gick in på några butiker där vi inte köpte något, för att förvilla.
Hon fyller år på tisdag. Idag har hon haft sitt kompiskalas. Hon ville bjuda på lunch på MAX och sedan gå på bio. Då får du bjuda tre kompisar, inte mer, sa jag. Vill du bjuda fler vänner än så får du välja nån billigare aktivitet, typ lunch hemma och en äventyrslekpark.
Men hon var bestämd och valde tre kompisar från klassen.
Det tycker jag ändå är bra.
Min mamma sa alltid, på tal om kalas och att bjuda och inte bjuda, att antingen bjuder du alla, eller så bjuder du färre än hälften. Och det tycker jag är en bra regel.
När det är kalas tycker jag inte att man ska måsta bjuda alla (varken på skolan, i klassen, etc.) men ska det sållas, då ska iaf majoriteten inte bli bjudna, så att man är invald, inte bortvald.
På jobbfronten har ett gammalt spöke börjat röra på sig och jag vet inte riktigt hur jag ska göra, men jo egentligen vet jag.
Såhär. En eftermiddag i veckan som gick fick jag ett automatiskt meddelande från HR att tjänsten jag satt och slet med ansökan till i somras blivit tillsatt. Jag gick alltså inte ens till intervju.
Och, om någon nu sitter och tänker Hur svårt är det att sätta ihop en jobbansökan? så var det en doktorandtjänst jag sökte vilket betyder att man måste sätta ihop en hel forskningsplan över fyra år, och det är inte tvärgjort.
Och att jag ens sökte en doktorandtjänst på en institution där jag inte jobbar beror på att prefekten tipsat mig och bla bla men i slutändan känner jag bara nä… jag är inte ens besviken. Bara klar med den här världen.
Och då, samma eftermiddag alltså, hör jag ifrån det företag som slet i mig för två år sen. Då (det här skrev jag nog lite om men förväntar mig inte att någon minns) blev jag bedd att söka en tjänst, svarade att jag inte hade tid.
Då bad de mig bara skicka in ett CV, vilket jag gjorde utan att ens uppdatera det med nuvarande tjänst. Sen ringde de och ville träffa mig, okej men jag kan bara mellan halv fyra och fyra på fredag, svarade jag.
Ses då! sa dom.
Sen gick jag på intervju utan att ha läst på något alls om tjänsten, företaget, nada. Men visst, jag hade ju en kompis som jobbade där, det var ju han som tipsat om mig.
Hursom så svarade jag på frågor så som man bara kan göra när man är trött och obrydd, totalt ärligt alltså, och fick ett erbjudande.
Som jag sedan tackade nej till pga kände mig inte färdig med universitetet.
Nu. Söker de folk igen och min kompis som fortfarande jobbar där, undrade om jag är sugen. Isåfall har du mer än halva inne, skrev han, vi ville ha dig då och vill ha dig nu också.
Då kan man verkligen tänka att universum försöker säga mig något.
Att det är meningen.
Jag fattar det också.
Nu när jag skriver det här börjar jag nästan tvivla igen.
Men. Jag ska inte byta. Inte nu.
Jag ska stanna kvar på universitetet i alla fall ett halvår eller år till.
Här är varför: Det är så jävla jobbigt att vara ny på jobbet.
Det är jobbigt att sluta, att byta, att vara ny.
Jag är ju typ fortfarande ny, eftersom jag bytte institution (och därmed chef, kollegor, projekt, allt) i januari. Och har fortfarande inte kommit tillrätta med min roll.
Vilket är ett problem.
Jag trivs inte så bra.
Men, jag vill mer bort än jag vill till något annat.
Och då känns det inte rättvist att byta.
Inte mot mig själv som då måste börja om från botten igen.
Inte mot en ny arbetsgivare, vars organisation jag nog inte har energi och motivation att verkligen ge den version av mig själv som jag vill.
Eller så gör jag det ändå, med kraft jag inte har.
På bekostnad av mitt eget välmående.
Så nä. Det är ett föräldraledighetsvikariat de söker fylla. På ett år. Jag kommer svara att tack för att ni tänker på mig. Tajmingen är fel. Hoppas ni hittar den ni söker och skulle ni fortsatt söka någon om ett år eller så, får ni gärna höra av er igen.
Då kanske jag både vill och orkar. Nu orkar jag inte.
Och nu måste jag ge min befintliga tjänst en ordentlig chans. Jag måste ta ansvar och obekväma samtal så att om det fortsatt inte blir bra, då har jag ändå på riktigt gjort mitt bästa.
Fan för att vara vuxen ibland ändå.
No comments:
Post a Comment