Känslan hänger kvar

Så går första jobbveckan mot sitt slut. 
Inledde otroligt svajjigt, ifrågasatte allt och framför allt mig själv. 
Hade ett långt möte med min arbetsledare igår och efteråt kändes det lite bättre.
Det gör alltid det, men hon är ju så svårtillgänglig att jag måste kunna repa mig utan en timme av hennes tid. Det är ohållbart.

Och känslan hänger kvar. 
Frågetecknet.

Är det verkligen det här jag ska göra?

Samtidigt kämpar jag med att vara en trygg och närvarande förälder för min yngsta dotter. Kraftiga känslor efter att pappa åkt iväg är inget nytt för oss, men det är lika jobbigt varje gång. Nåt år vet jag att storskruttan var tvungen att sitta i en pedagogs knä och äta lunch i nästan två veckors tid efter att han åkt. Nu är det lillskruttan som har ett extremt närhets- och kontrollbehov.
Hon skulle ha gått gymnastikläger veckan som varit, men efter att han tvingat dit henne två dagar fick jag till slut inse att pusha var fel metod. 
Vi fick backa från tjuren och låta honom ha hornen ifred. 

För mig är det så naturligt att tänka Men gör det bara! Det kommer kännas bättre sen, när du gjort det. Men så funkar det inte alltid.
Och inte för alla. 
Jag har lättare att peppa och pusha än att känna in och stötta ett avhopp.
Så är det.

Svårt att veta vad som är rätt väg att gå.