Inledde otroligt svajjigt, ifrågasatte allt och framför allt mig själv.
Hade ett långt möte med min arbetsledare igår och efteråt kändes det lite bättre.
Det gör alltid det, men hon är ju så svårtillgänglig att jag måste kunna repa mig utan en timme av hennes tid. Det är ohållbart.
Och känslan hänger kvar.
Frågetecknet.
Frågetecknet.
Är det verkligen det här jag ska göra?
Samtidigt kämpar jag med att vara en trygg och närvarande förälder för min yngsta dotter. Kraftiga känslor efter att pappa åkt iväg är inget nytt för oss, men det är lika jobbigt varje gång. Nåt år vet jag att storskruttan var tvungen att sitta i en pedagogs knä och äta lunch i nästan två veckors tid efter att han åkt. Nu är det lillskruttan som har ett extremt närhets- och kontrollbehov.
Hon skulle ha gått gymnastikläger veckan som varit, men efter att han tvingat dit henne två dagar fick jag till slut inse att pusha var fel metod.
Vi fick backa från tjuren och låta honom ha hornen ifred.
Hon skulle ha gått gymnastikläger veckan som varit, men efter att han tvingat dit henne två dagar fick jag till slut inse att pusha var fel metod.
Vi fick backa från tjuren och låta honom ha hornen ifred.
För mig är det så naturligt att tänka Men gör det bara! Det kommer kännas bättre sen, när du gjort det. Men så funkar det inte alltid.
Och inte för alla.
Jag har lättare att peppa och pusha än att känna in och stötta ett avhopp.
Så är det.
Svårt att veta vad som är rätt väg att gå.
Jag har också två såna som är omöjliga att peppa igång. Bita ihop är inte deras grej, vet inte om det är nåt medfött vissa har eller om det hör tidigare generationer till att vara mer bit ihopiga men jag känner liksom att ingen får lära sig det längre. Och kanske är det bättre att få bli stöttad i ett avhopp än tvingad att fullfölja bara för att?
ReplyDeleteÅh så svårt, dessutom är det ju ganska speciella omständigheter när en av föräldrarna åkt iväg. Känner igen mig i att ha lättare att peppa och pusha.
ReplyDeleteEtt av våra barn har troligtvis ADD och när han var yngre hade jag otroligt svårt för det där högkänsliga och att han inte hade en startknapp utan behövde precis lagom med stöttning/pepp/försiktighet/push för att genomföra saker själv. Med åren har det där blivit bättre och nu som tonåring är jag ju snarare glad att han har det där lugna lynnet. Sen i retroperspektiv så var det ju oftast det inlyssnande som funkade allra bäst - men där och då ville man bara explodera. Tror du gör helt rätt i att backa i detta läget.
De andra två har behövt mer pepp och velat bli pushade. Min ena dotter sade till mig att jag tjatade för lite om läxor....Men hallå....det enda jag gör är ju at tjata, om att plocka upp dina prylar, hämta din tvätt, sätt dig och ät....läxorna är ju en av få saker som faktiskt görs ändå haha.
Tycker min andra dotter som tävlar i gymnastik lärt sig väldigt mycket kring det mentala tack vare det. Hon vet att vissa saker alltid kommer vara läskiga och att man måste pusha sig själv genom en hel del för att kunna utvecklas inom den sporten...känns som hon tar mig sig det tänket i mycket annat hon gör.