Bless her

Åh min svärmor. 
Åh amerikaner.

Bless them.

Mina svärföräldrar är underbara på många sätt.
Varma, snälla, generösa.
Och faktiskt också ödmjuka.
Alltså relativt.
Alltså väldigt för att vara amerikaner.
Men de är ändå amerikaner, och extremt färgade av sin kultur.
Som de inte alls förstår är en kultur.
De tror ju att kultur är nåt som finns utomlands, USA är liksom facit. 

Så trots att vi befinner oss på neutral mark, i Polen, där jag förstår lika lite av språket, inte hittar mer än vad de gör, och inte är bekant med valutan, så frågar min svärmor mig hela tiden frågor som vad menar hon? är det hitåt? gör man så här i Polen? för jag är ju ändå Europé.  
Så jag förväntas kunna svara för Polen. Mer än vad de kan iallafall.

Vi bor tillsammans, sex personer i en en airbnb med tre små sovrum och ett kök avsett för frukost bestående av snabbkaffe och cigg.  Det funkar ändå. Det får man säga. Det går, men det tar på.

Vi har tvättmaskin, vilket ju är tacksamt. Men ingen torktumlare. Till min svärmors (amerikanska) fasa.

Jag: we can do a load with all towels. 
Hon: but how will they dry?

Jag:... there's a drying rack...?
Hon: yeah.. but... they're towels!
Jag:... right..
Hon: you mean... you'll just hang them? Wet? to... dry?
Jag:... right. Yes. Overnight.
Hon: ... I suppose...

Hon lägger sig. Sjukt skeptiskt. Jag stannar uppe en halvtimme till och hänger handdukarna. Som torkar. Över natten. Hon är helt orimligt förvånad. 

Dagen efter kör hon en ny tvätt. Hänger den. Hänger den lika jävla sämst som hennes son (dvs min man) hänger vår tvätt hemma, alltså bara rakt upp och ner. Tänk er en tisha eller ett par leggings som man bara tar och kastar upp på linan utan att skaka och sträcka först.
Så.
Hänger hon sin tvätt.
Jag säger inget.

Nästa dag står hon och stryker sina tröjer när jag öppnar sovrumsdörren.
These shirts just got soooo wrinkled in the wash, I don't know what happened! säger hon medan hon metodiskt för strykjärnet fram och tillbaka över sin T-shirt.

Som om det vore tvättmaskinens fel.
Men hon har aldrig tidigare levt utan torktumlare.
Vi har en diskborste i lägenheten, men en sån vet hon inte hur man använder så hon virkar oss istället snabbt en disktrasa som vi kan handdiska stekpannan med. 

Igår hade vi varit på museum och utflykt hela förmiddagen och långt in på eftermiddagen och barnen gick på knäna, endast stående upprätt tack vare ett paket mentos jag hade i fickan och ett paket kex svärfar hade i ryggsäcken.
Vi behövde lunch pronto.
Det finns tack och lov Zabkas typ överallt. De är som snabbköp som dessutom har en disk som kränger typ toast, korv, och kaffe.
Så jag sa nåt i stil med, nu går vi på Zabka och fixar nåt att äta!
Varpå storskruttan säger, Men åh, kan vi inte äta på KFC istället?! det finns ju ett alldens vid tågstationen!
Och min svärmor blixtsnabbt spänner ögonen i mitt äldsta barn och ryter åt henne NO! We are in Poland! You can have KFC any day you want, when you're in Poland; you eat something Polish!

Men storskruttan bor inte i USA. Hon kan inte äta KFC varenda dag. Hon f-ing älskar KFC och för henne är det värsta amerikanska utomlands-kicken att få äta friterand kyckling ur pappbunkar.
Så när hennes amerikanska farmor skäller på henne för att hon vill ha det. Utomlands. Blir det liksom kortslutning i hennes system och hon vet inte om hon ska skämmas eller opponera sig. Stackarn.
Men vi åt på KFC. 
Svärföräldrarna satt med och drack en kaffe.  

Höstlovet går mot sitt slut.
Det har överlag varit lyckat.
Men jag ser fram emot att komma hem.

Inte samma, men lika

Vi är alltså i Polen för tillfället.
Vem är från Polen?
Just det, polska negmamman.

Man kunde tänka sig att hon skulle vara typ såhär Åh! ska ni till Polen, guvakul! Då måste ni äta det här och göra det här och snälla köp med det här till mig för det saknar jag så jättemycket!

Men njet. Såklart inte.
För inget av det jag just skrev, inget med utropstecken är hennes stil riktigt.

Om det inte handlar om Finland förstås.

Hon är i Finland just nu.
Hennes Instagram svämmar över av bilder på finländska landskap, vattenpölar, vägar, granar, byggnader.
För er som inte vet det, är Österbotten förvillande likt Västerbotten. 
Ja det är en bottenvik emellan och nej det är inte alls samma sak. 

Men som min man sa. Att säga att det ena är förtrollande vackert och det andra fruktansvärt fult är som att säga detsamma och enäggstvillingar. 

Det hindrar inte PNM. Hon öser superlativ över allt finskt och slänger samtidigt med märkliga kängor mot Sverige.
Jamenar, det ÄR inte jättestor skillnad mellan Sverige och Finland. 
Skillnader finns såklart.
Jag säger inte att det är exakt samma.

Men att beskriva ett regnigt Västerbotten som en evig måndag utan slut och ett lika regnigt Österbotten som en sprakande palett av underverk för själen. Det. Jag vet inte.
Skaver? 
Ja. Ni får tycka vad ni vill om det uttrycket.
Skaver är precis vad det gör. 
För jag är ingen inbiten patriot som hävdar Norrland och Västerbottens storhet och skönhet över allt annat.
Faktiskt inte. Alls. 
Men kom fan inte och kom med Finland.

En lyckad dag med bismak

Det är verkligen inte utan skam och skuldkänslor jag tar med barnen på zoo i Polen. 

Jag tänker att jag inte vill stötta en verksamhet som går ut på att sätta djur i bur.
Men så tänker jag att jag inte vill flyga för nöjesresor eller äta skaldjur eller ägg heller.

Och ska jag bli en vegan som åker tåg överallt eller ska jag kompromissa/stoppa huvudet i sanden eller hur ska jag ha det egentligen och nu är det ju inte jag som ska vidare på en kryssning efter det här men man kan inte resonera så alltså att jag får flyga för jag äter inte nötkött och fan jag vet inte men nu går vi på zoo iallafall för nåt ska vi göra och barnen kommer gilla det.

Och sen tänker jag att djurparker i östeuropa är värre än i väst och sen känner jag mig som en rasist.

Men okej. Nu har jag varit på Gdansk Zoo. Och det var mycket bättre än det i Budapest om man ser till storleken på djurens burar.
Jag vet att det inte gör något bättre egentligen.
Lejonen i Gdansk blir ju inte gladare av att noshörningen i Budapest har det sämre.    
Men i Budapest låg djurparken mitt i stan.
Här ligger den en ganska bra bit utanför stan och det gör såklart sitt för att det ska finnas utrymme. 
Men vad vet man.
Jag tycker ju att det ser ut som att kamelerna har svinstor fejksavann och borde trivas prima medan det gör mig omedelbart ledsen att se en örn flaxa upp till taket på sin nätbur och desperat försöka komma uppåt utan att lyckas. Pelikanerna är vingklipta och har inget tak på sin inhängnad. De står bara och flaxar frågande istället, utan att kunna lyfta.

Det är lågsäsong och förrutom kanske ett tiotal besökare till och tre skolklasser var vi själva på hela parken. Noll köer eller väntetider och djuren var bussiga och showade, eller visade åtminstonde upp sig. Speciellt chimpanserna som fick barnen att skrika av skratt med sina akrobatiska konster och gnabb sinsemellan. 

Efter fyra timmar i djurparken och många tusen steg gick vi på en restaurang och åt handgjorda piroger som barnen älskade. 

Det var en bra dag idag.
Synd bara på samvetet.

Duckar du så duckar jag

Jag var på föräldramöte igår.
Efter jul kommer årskurserna 3-6 på barnens skola bussas till en skola på andra sidan stan för renovering av deras ordinarie lokaler. Det har vi vetat om länge, men igår fick vi för första gången se skolan där de kommer gå i minst ett år. 
Rektorn, som talar som om hon läste in en ljudbok för SFI (extremt långsamt och övertydligt) talade först i 40 minuter och jag lovar att jag hade kunnat framföra exakt all information hon fick ur sig på 10 minuter, max.
Sen ställde en massa nojjiga föräldrar en massa dumma frågor.
Och rektorn duckade dem alla på ett lika drygt som sävligt sätt, som skulle kunna inspirera den mest slipade politikern. 

Sen fick vi gå till de respektive årskursernas klassrum för att välja klassföräldrar, kassör och diverse andra uppdrag som få föräldrar frivilligt tar på sig.
Jag satt långt bak och undvek ögonkontakt.
Klarade mig.

Är således ändå ganska nöjd med kvällen.

Nu väntar höstlov i Polen.

Om böcker

Jag tycker det är lite jobbigt när personer man tycker om rekomenderar böcker man sedan inte tycker om.

Ibland när jag inte gillar en bok vet jag precis varför jag inte gillar den.
Exempelvis Där kräftorna sjunger som jag precis läst ut.
Det jag ogillar med den boken (förutom översättningen då, men det är ju inte författarens fel, och nog inte översättarens heller, men jag tycker inte om när orginalspråket lyser igenom och jag kommer på mig själv med att ständigt tänka ah, dom menar aint, eller y'all) är den så typiskt amerikanska glorifieringen av att klara sig själv mot alla odds.
Boken handlar ju om ett barn, en 7-åring(!) som blir övergiven av typ alla och ändå klarar sig ute i våtmarkerna. Okej att det problematiseras att hon är väldigt ensam, men som tur är är hon enastående vacker... suck.
Nej jag vet inte.
Den var inte jättedålig, jag läste ju ut den.
Men jag förstår verkligen inte hajpen. 

Iallfall, ibland ogillar jag böcker av en anledning som är svårare att sätta fingret på. Läste nyligen Lust att döda av Anki Edvardsson och den tyckte jag inte heller så bra om, men anledningen där var snarare att jag upplevde en disonans mellan språket och historien. 

Tempot i språket måste vara i synk med tempot historien. Annars blir jag störd i min läsupplevelse och har omedelbart svårt för boken. I Ankis fall gick historien för fort, språket hängde inte med och det kändes lite som att se en film eller lyssna på en podd uppspelad i för snabb hastighet. 

Ett exempel på motsattsen är typ allt Håkan Nesser skrivit. Han är en underbar författare på många sätt, men så överförtjust i sina egna formuleringar att jag ofta känner att historien står och stampar medan språket tar långa omvägar. 

Nu vilar jag ögonen med tredje delen i Kristina Ohlssons serie om August Strindberg istället. 

Done and done

Nu har jag sprungit ett maraton.

Så. Check.

Jag kände verkligen så innan, att jag ville kunna bocka av det, säga att jag gjort det.

Nu känner jag att jag eventuellt vill göra det igen.

Jag är väldigt stolt över mig själv. Inte så mycket för löpningen. Faktiskt. Även om det ju är det ett maraton handlar om. Att springa väldigt långt. Och jorå, jag är nöjd med att ha sprungit längre än nånsin tidigare i mitt liv. 

Men mest stolt är jag för att jag bokade loppet, planerade för resan, tränade och genomförde alltihop bara för att jag ville det och det var viktigt för mig.

Sen var jag inte ensam.

Åkte med min syster och fick en weekend med mycket pasta, blodiga tår, och ett pyttelitet hotellrum med utsikt över ostdisken på Hemköp.

Vädret var strålande och banan gick genom både skog och stad. När jag passerade markören för 39km och solen sken och jag sprang genom Uppsala till hejarop och trummor, och kände att det här håller, benen fixar det, jag kommer klara min måltid. Då blev jag nästan tårögd.

Nu går jag som en pingvin med reumatism och har skavsår både här och där. Det är det så värt.

To Do

Att göra denna vecka:

- Springa korta, långsamma rundor så att benen är mjuka men pigga

- Hålla mig frisk och skadefri

- Inte gråta på jobbet

Längst i klassen

Lillskruttan går i ettan och har stenkoll på vem som är längst, näst längst, tredje länst osv. hela vägen ner till näst kortast och kortast i klassen. Dom verkar mäta sig var och varannan dag. Ibland kommer hon hem och berättar att nu har minsan Frej gått om Alfons och Minna är inte längre kortast för nu är det Nils som är det.
Hon vet också exakt hur många tänder alla har tappat.

Jag tänker mig en lågstadieelevs CV.
Jag är 119,5 cm lång, har tappat 5 tänder och behärskar talkompisarna upp till 8 perfekt. Så länge klockan är halv eller hel kan jag även klockan. Kvartar går bra ibland, allt däremellan är totalt obegribligt. Jag är certifierad Bra Kompis genom det nationella kompisprogrammet och även en legitimerad Naturvän genom Mulleskolan. Som elev sätter jag en ära i att ge mig själv och andra arbetsro, jag slamsar aldrig på mellis samt lyssnar på min rastvakter. 

Själv är jag nog bland de kortare på jobbet, även om jag inte vet exakt. Men jag mättes imorse. Var på en läkarundersökning där längd och vikt ingick och i vanliga fall (även om det inte alls tillhör vanligheterna att jag är hos läkaren) så brukar de ju bara fråga hur lång man är, och är man osäker på vikten, som ju kan variera mer än längden, så får man ställa sig på vågen. Men jag har inte stått mot en vägg och blivit mätt på... jag vet inte, 25 år minst.
Men nu fick jag alltså göra det. 

Och det var en digital mätsticka, ingen träpinne här inte. 
Och, och! Jag var längre än jag trodde. Alltså jag brukar säga att jag är 161 cm och tro att jag skarvar uppåt.
Men jag var 161,6!
Va!
Jag kan alltså säga att jag är 162 och det med en korrekt avrundning.

Jag borde vara absolut nöjdast över att jag inte är benskör. För ända sen jag bröt armen har jag varit lite rädd för det. Och absolut, det är trevligt att få facit på att skelettet är starkt.
Men jag är också längre än jag trott.
Det var verkligen en trevlig överaskning.

Mer morsa än militär - tyvärr

Jomen, jag ska väl lägga till två viktiga punkter till förra inlägget.
1- många föräldrar är fina och bra och noll jobbiga. 

2 - jag är själv förälder och blir ibland omotiverat frustrerad på tränare och ledare för i slutändan har man sin egen vardag och sin egen unge, närmast.

Men, militärmorsan då?

Jo, alltså. 

Utan kamoflage är hon mycket mer morsa än militär. 

De enda hon egentligen verkligen ger sig på är våra fjortisar. Vi har ju fyra stycken hjälptränare, superfina 14-åriga tjejer som går i gymnastik och både kan demonstrera övningar och leda uppvärmingar osv.
De är guld, utan dem hade det här varit stört omöjligt.
Men de är också 14 bast.

Inte vuxna. 

Och de har skött sig mycket bra tycker jag. Men militärmorsan har vid ganska många tillfällen liksom läxat upp dem proaktivt. Särskillt en av dem, som absolut har en vibe om sig att kunna vara lite, vad ska jag kalla det, uppstudsig, käftig..inte den som bara snällt följer order.
Men grejen är, att hon har aldrig varit annat än en trevlig men vanlig fjortis med lite attityd i mina interaktioner med henne.
Och, viktigast, hon är fin med barnen.
Men militärmorsan verkar uppleva ett behov att markera för henne, och de andra, att det är vi som bestämmer. 
Det är lite onödigt tycker jag. 
Men samtidigt är det ingen konflikt jag känner att jag behöver ta. Jag sköter min relation till fjortisarna och så får hon sköta sin.

Viva Finland och livet som tränare

Vad trodde ni egentligen?

Att jag slutat hänga med polska negmamman?

Att hon bytt livssyn?

Nä.

Nädå.

Inte alls.

Vi hängde igår tillexempel. Hon var lika negativ som alltid, kanske till och med snäppet värre. Hon vill bo större men inte flytta. Vill ha nära till stan men gillar inte stan. Vill inte ta körkort men ogillar cykelbanorna. Cykelbanorna är bättre i Finland btw. Bilarna också. Och städerna. 

På gymnastiken (där jag är ledare tillsammans med militärmorsan) brottas jag med lata barn utan självinsikt och föräldrar som jag modigt gissar är anledningen till barnens beteende.
En tjej, vi kan kalla henne Mimmi är lat, tung, och dålig på gymnastik.
För att tala klarspråk alltså. 
Betyder det att hon inte borde få vara med?

Självklart inte.

Men under uppvärmningen klagar hon konstant på att det är jobbigt att springa. Jag säger att hon kan jogga, eller gå, istället. Hon ser på mig med sur blick och suckar demonstrativt för varje släpigt steg hon tar. Samtidigt vägrar en pojke vara med på uppvärmingen för han vill helst leka att han är ett flygplan. Jag säger att han visst får leka det, men han får ändå hänga med gruppen. Det vill han inte.

När vi kör stationer blir Mimmi först arg för att jag inte ens försöker lyfta upp henne (det orkar jag inte, men hade inte gjort det iallafall för barnen måste försöka själva, jag är där för pass och stöttning) och sedan ännu argare när jag säger att hon är lite för stel i axlarna för att klara en övning. Jag säger att hon måste stretcha och visar en position. Hon säger att stretchning är tråkigt och går vidare till mattan. Där vill hon hjula.
Jag försöker locka pojken som inte vill att vara med. Hans pappa förklarar för mig att pojken inte tycker om när jag säger åt honom att sträcka på armarna.

Mimmi kan inte hjula, inte alls. Men vill inte göra den övning som är försteget till hjulning utan kastar sig ner på mattan och slår knät. Börjar gråta. Efteråt gnäller hon till sin mamma som kommer och pratar med mig.
Mimmi var inte så nöjd idag, säger mamman och ser sur ut.   
Som om hon är kund på restaurang som inte är så nöjd med maten hon beställt. 

Pojkens pappa förstår inte varför jag måste envisas med att säga åt hans son att göra övningarna korrekt. 

Och jag känner att varken barnen eller föräldrarna delar min bild av vad en tränares roll är. 

Bra sak i plural

Det är mycket möjligt att jag inte kommer skratta sist. Shit kan ju fortfarande hända liksom.
Men nu skrattar jag.
För vet ni, en elektriker var här, gjorde el-grejs som hyresvärden pröjsar för, och nu har vi kopplat in den gamla diskmaskinen igen och den funkar!

Ha!

Och bra grej nummer två som hände idag var att min man klarade sin uppkörning och numera har svenskt körkort. Han körde upp som privatist och fick göra allt på listan, starta i backe, fickparkera, you name it han fick göra't.
Men klarade det.
Inspektörskan hade t.o.m sagt att hon tyckte han hade bra koll på bilen.
Nu har han ju visserligen kört bil sen har var 15, men det är ingen garanti för att man ska klara en svensk uppkörning.

Själv går jag i vel och kval och kan inte bestämma mig hur jag ska göra. Jag sålde ju lådcykeln, och det ångrar jag inte. Men jag saknar möjligheten att få med mig båda barnen utan att måsta ta bilen och jag saknar att ha el-assistans i min dagliga commute till universitetet. Jag är så sjuuuuuukt sugen på att köpa en sk long tail, dvs en elcykel som har plats för två passagerare på pakethållaren.
De är dyra.
Det var ju lådcykeln också, men i efterhand var det så värt och jag ångrade inte en sekund att jag köpte den. Men den spelade ut sin roll och var framför allt ingen bra pendlarcykel på vintern i och med att den var så bred. Men en long tail. Åh nu måste jag googla lite mer.