Längst i klassen

Lillskruttan går i ettan och har stenkoll på vem som är längst, näst längst, tredje länst osv. hela vägen ner till näst kortast och kortast i klassen. Dom verkar mäta sig var och varannan dag. Ibland kommer hon hem och berättar att nu har minsan Frej gått om Alfons och Minna är inte längre kortast för nu är det Nils som är det.
Hon vet också exakt hur många tänder alla har tappat.

Jag tänker mig en lågstadieelevs CV.
Jag är 119,5 cm lång, har tappat 5 tänder och behärskar talkompisarna upp till 8 perfekt. Så länge klockan är halv eller hel kan jag även klockan. Kvartar går bra ibland, allt däremellan är totalt obegribligt. Jag är certifierad Bra Kompis genom det nationella kompisprogrammet och även en legitimerad Naturvän genom Mulleskolan. Som elev sätter jag en ära i att ge mig själv och andra arbetsro, jag slamsar aldrig på mellis samt lyssnar på min rastvakter. 

Själv är jag nog bland de kortare på jobbet, även om jag inte vet exakt. Men jag mättes imorse. Var på en läkarundersökning där längd och vikt ingick och i vanliga fall (även om det inte alls tillhör vanligheterna att jag är hos läkaren) så brukar de ju bara fråga hur lång man är, och är man osäker på vikten, som ju kan variera mer än längden, så får man ställa sig på vågen. Men jag har inte stått mot en vägg och blivit mätt på... jag vet inte, 25 år minst.
Men nu fick jag alltså göra det. 

Och det var en digital mätsticka, ingen träpinne här inte. 
Och, och! Jag var längre än jag trodde. Alltså jag brukar säga att jag är 161 cm och tro att jag skarvar uppåt.
Men jag var 161,6!
Va!
Jag kan alltså säga att jag är 162 och det med en korrekt avrundning.

Jag borde vara absolut nöjdast över att jag inte är benskör. För ända sen jag bröt armen har jag varit lite rädd för det. Och absolut, det är trevligt att få facit på att skelettet är starkt.
Men jag är också längre än jag trott.
Det var verkligen en trevlig överaskning.