Viva Finland och livet som tränare

Vad trodde ni egentligen?

Att jag slutat hänga med polska negmamman?

Att hon bytt livssyn?

Nä.

Nädå.

Inte alls.

Vi hängde igår tillexempel. Hon var lika negativ som alltid, kanske till och med snäppet värre. Hon vill bo större men inte flytta. Vill ha nära till stan men gillar inte stan. Vill inte ta körkort men ogillar cykelbanorna. Cykelbanorna är bättre i Finland btw. Bilarna också. Och städerna. 

På gymnastiken (där jag är ledare tillsammans med militärmorsan) brottas jag med lata barn utan självinsikt och föräldrar som jag modigt gissar är anledningen till barnens beteende.
En tjej, vi kan kalla henne Mimmi är lat, tung, och dålig på gymnastik.
För att tala klarspråk alltså. 
Betyder det att hon inte borde få vara med?

Självklart inte.

Men under uppvärmningen klagar hon konstant på att det är jobbigt att springa. Jag säger att hon kan jogga, eller gå, istället. Hon ser på mig med sur blick och suckar demonstrativt för varje släpigt steg hon tar. Samtidigt vägrar en pojke vara med på uppvärmingen för han vill helst leka att han är ett flygplan. Jag säger att han visst får leka det, men han får ändå hänga med gruppen. Det vill han inte.

När vi kör stationer blir Mimmi först arg för att jag inte ens försöker lyfta upp henne (det orkar jag inte, men hade inte gjort det iallafall för barnen måste försöka själva, jag är där för pass och stöttning) och sedan ännu argare när jag säger att hon är lite för stel i axlarna för att klara en övning. Jag säger att hon måste stretcha och visar en position. Hon säger att stretchning är tråkigt och går vidare till mattan. Där vill hon hjula.
Jag försöker locka pojken som inte vill att vara med. Hans pappa förklarar för mig att pojken inte tycker om när jag säger åt honom att sträcka på armarna.

Mimmi kan inte hjula, inte alls. Men vill inte göra den övning som är försteget till hjulning utan kastar sig ner på mattan och slår knät. Börjar gråta. Efteråt gnäller hon till sin mamma som kommer och pratar med mig.
Mimmi var inte så nöjd idag, säger mamman och ser sur ut.   
Som om hon är kund på restaurang som inte är så nöjd med maten hon beställt. 

Pojkens pappa förstår inte varför jag måste envisas med att säga åt hans son att göra övningarna korrekt. 

Och jag känner att varken barnen eller föräldrarna delar min bild av vad en tränares roll är.