Och Belgaren

Är nu på min sista jobbresa för den här terminen. Italien igen. Landar i Rom för tredje gången och har fortfarande inte sett Rom.
Belgaren är här.
Har inte träffat honom ännu, men vet att han är i stan. Skickade ett mail honom i fredags morse. Artigt, tydligt, formulerat med input från samtliga projektmedlemmar.
Han svarade 15:19 på eftermiddagen och tackade för mail och höll med om att det skulle bli positivt att kunna föra diskussioner face-to-face närmaste dagarna.
20:17 på fredagkväll skickar han ett nytt mail, adresserat till mig personligen, där han uttrycker sin ilska över att inte blivit konsulterad i diverse frågor och avslutar med att erkänna att han är medveten om att det här är ett otrevligt mail han skickar, men att han hoppas att det i alla fall är tydligt.

Tydligt är det. Jag sitter i ett barnrum. Lillskruttan sover och storskruttan håller på att lägga alla kuddar och gosedjur i ordning för natten. I rummet råder ro men in mitt inre blir kvällsmys undanträngt av ett blytungt mörker. Jag börjar gråta men vill inte visa det så jag viskar till mitt barn att jag måste gå på toa och smyger ut och snyter mig och torkar av ansiktet. Sitter sen och ser genom fuktiga, röda ögon hur hon somnar. Sätter mig i soffan och formulerar ett mail till vår projektledare. Skickar det inte.

(För, om ni inte visste det så är det såhär. Endast positiva och/eller väldigt, väldigt viktiga jobbmail får man skicka under kvällar och helger. Dåliga nyheter som inte är akuta kan vänta tills kontorstid. Bajsmackor ska man helst inte skicka alls. Men är man en kränkt, äldre man som inte kan låta bli, kan man med fördel vänta även med dessa tills mottagaren åtminstone kan läsa dem på arbetstid.)

Sen försökte jag släppa det så gott jag kunde under helgen. Vi är inne i en helt galen tid nu arbetsmässigt där vi skriver en ansökan som ska vara inne nästa vecka samtidigt som vi är i Italien för ett helt annat projekt och jobbar dygnet runt. Typ. Det är inte alltid såhär. Obs. Men nu är det fasen helt bananas. I söndags betalade jag en kollega som inte jobbar med ansökan för att ta mina barn på bio så att jag kunde jobba ostört en stund. Jag helgsaktiverar barnen med gympa, utelek, biblioteksbesök, och sen sätter jag dem i soffan nån timme och jobbar så mycket jag hinner. Och sen upprepas detta tills helgen är slut och jag börjar jobba igen.
Men, som sagt, jag ska ta det lugnt sen.
Det blir bättre. Det är inte alltid såhär.

Jallafall. Igår morse skickade jag mailet jag skrev i fredags till projektledaren. Han tackade och försökte samtidigt lugna och stötta mig. Tror jag. Han är snäll men extremt konflikträdd. Projektledaren är inte i Italien. Inte min chef heller, han är i New York på semester för tillfället och honom har jag inte tänkt störa med detta under semestern.
Men vi kommer att ha ett samtal i närtid.
Igår kväll i stimmig och glad restaurang gled diskussionen över pizzan över på Belgaren och jag känner nu, morgonen efter, att jag borde behärskat mig.
Man vet aldrig vilka öron som är snälla.