Saltet är målet

Var på uppföljning angående blodprov och hälsokontroll igår. Förrut var det tydligen så att alla kallades till 40, 50 och 60-års kontroll. Men om det var corona eller besparingar eller nåt annat (dock knappast kraftig minskning av diabetes och hjärtsjukdomar) som gjorde att de slopade det vet jag inte. Nu väljer Regionen istället slumpmässigt ut ett antal 40-taggare som de sedan följer upp vart tionde år. Och jag blev utvald.

Sköterskan jag träffade på mitt besök igår var 57 år gammal, hade två vuxna döttrar (21 och 26 år gamla), levde som sambo, hade varit på Kanarieörna i vintras och arbetat på samma vårdcentral i 19 år. Hon var ingen person som styrketränar, men gillade promenader. Tog gärna ett glas vin till helgen.
Varför vet jag allt det här?
För att hon pratade mer om sig själv än lyssnade på mig. 

Men hon hade en mall att följa för att vårt samtal skulle gå till på rätt sätt. Det var viktigt att vi satte upp mål. Till nästa gång. Då jag är 50 år. Då kommer jag få samtala med någon annan, för hon vill gå i pension senast vid 63. Fast måste hon vänta till 65 kan det vara okej. Men hon vill iallafall inte byta arbetsplats. 

Hon frågade om fysisk aktivitet och kom motvilligt fram till att jag rör mig mer än tillräckligt och inte behöver vare sig ett mål kopplat till träning eller ett RFA (Recept för Fysisk Aktivitet).
Hon frågade om alkohol och förslog att jag skulle behöva lite mer socialt liv, men det var inte ett mål som fanns på hennes lista så det fick vara. 
Hon frågade om matvanor och ville först att jag skulle sätta som mål att börja äta mer nyckelhålsmärkta mejeriprodukter (värsta bra målet, fanns på listan!), men gav sig när jag sa att jag tycker att jag rör mig tillräckligt och har små barn som inte behöver äta lättprdukter och därför inte heller jagar nyckelhål. 

Så långt så väl. Hon var nöjd över att jag var såpass frisk och hälsosam, men uppenbart brydd över bristen på målsättningar.
"Saltar du din mat?" frågade hon trevande.
Det erkände jag att jag ofta gjorde. 
"Kan du salta den mindre?" undrade hon hoppfullt.
Jag medgav att så var det nog. Det borde rimligtvis vara möjligt liksom.

Jag trodde hon skulle klappa händerna. Det syntes att hon ville.
Ett mål!
Vi hade ett mål.

Sen gick vi igenom blodproverna och konstaterade bland annat att eftersom jag tack vare det genetiska lotteriet har lågt blodtryck, så behöver jag, baserat på mina värden, egentligen inte oroa mig för saltintaget.
MEN, sa hon och spände ögonen i mig. Nu har vi satt ett mål, och det håller du dig till!

Skulle väl inte våga annat.