Imorse fanns även en länk med bland meddelandena från min man.
En jobbannons.
Det skickar han också lite då och då. Akademiker utan fast anställning har ständig koll.
En jobbannons.
Det skickar han också lite då och då. Akademiker utan fast anställning har ständig koll.
Den här gången är det ett jobb som klippt och skuret för honom. Kanske, det är ju lite svårt att veta exakt utifrån en platsbeskrivning, men det är tydligt att han borde söka och ha goda chanser. Tjänsten är vid Idaho State University, där han doktorerade.
Där vi bodde i fyra år.
Där vi bodde i fyra år.
Jag får en massa känslor samtidigt. Svarar direkt: Det där måste du söka! Stirrar på skärmen en stund och lägger till några rader om att jag inte alls är sugen på att bo i Pocatello igen, men att jobbet ju nu är ett sånt att han iallafall säkert vill veta mer, osv.
Han sover ju nu så vi kan inte prata om det här på många timmar än.
Kanske lika bra.
Jag vet fortfarande inte hur jag känner.
Kanske lika bra.
Jag vet fortfarande inte hur jag känner.
Eh, det känns igen ganska så mycket det här. Min man är från Indiana, vi är bägge akademiker bosatta i Norden. Jag har tenure track befattning, min man söker. Och jag stöttar och peppar, men är inte alltid helt 100 på hur det skulle gå. (Mycket igenkänning om högtiderna också!)
ReplyDeleteVi tyckte alltid att det är lika bra att söka jobben (förutsatt att de är någorlunda inom det man vill/kan göra och man har energin och tiden till det) men man behöver inte bestämma nåt slutgiltigt förrän man har jobberbjudandet och har förhandlat/sett det finstilta. "I´ll cross that bridge when I get to it" sas - speciellt som jobben i mitt/vårt ämnesområde oftast haft så enormt många sökande och därmed så små chanser att det faktiskt skulle bli ett erbjudande av det.
ReplyDeleteFint att höra att andra känner igen i sig i detta. Pepp, stött och hejarop utåt, tvivel och osäkerhet innåt. Men absolut "we'll cross that bridge..." känns som att jag säger den vid exakt varje ansökan.
ReplyDelete