Om att veta sin plats - del 2

I fredags kväll hängde storskruttan med en kompis från klassen, S, som hon tack och lov inte umgåtts så mycket med på senaste tiden. Jag har skrivit om den ungen förr, det är en liten bortskämd skitunge med tydliga mobbarfasoner. Låter hårt? Ja, men jag börjar verkligen få nog. 

Förra helgen, söndag kväll, åt vi rester till middag och åt i omgångar pga träningar och diverse. Jag hade förberett korv med bröd till barnen som var ute i lekparken när storskruttan kom in med S i släptåg och frågade om S fick äta hos oss, det gick bra för hennes mamma, de hade redan frågat.
Jag sa ja såklart, men ge mig en kvart pga S äter inte fläskkött så jag fixade pasta istället. När pastan står på bordet lägger S upp en stor portion, strör på rikligt med ost och säger sedan "jag tycker inte om det här, vad får man istället?"
Hon hade inte rört maten. 

Men det var i fredags jag skulle berätta om. Då åt vi broccolisoppa och om S faktiskt gillar det eller bara nu äntligen insett att passar det inte kan hon gå hem och äta, vet jag inte. Men hon åt iallafall. Och sen gick tjejerna ut en stund innan det var dags att säga godnatt och göra kväll.

Igår när vi kom från IKEA kommer en grannfru fram till oss och går direkt till storskruttan, böjer sig ner och börjar viska med henne, så tyst att jag omöjligt kan höra vad de säger.   Men jag ser att mitt barn blir illa berörd av samtalet och när de är färdiga skickar jag in barnen och ber kvinnan berätta vad de pratat om. Hon tvekar men jag insisterar. För alltså, nog får andra vuxna gärna prata med mina barn, men inte framför näsan på mig och sedan vägra berätta vad det var om.

Så då kom det fram att den här kvinnan sett S och storsruttan lägga soppåsar framför garagelängan i fredags. Och dessa påsar hade nu naturligtvis blivit sönderslitna av hungriga fåglar och parkeringen rikligt dekorerad med skräp. Kvinnan hade frågat min dotter om detta och de hade kommit överens om att städa upp tillsammans efter maten. Eller ja, kvinnan hade sagt att det skulle bli så, och storskruttan tyst nickat sitt medgivande. 

Det slutade med att jag städade upp skräpet medan min dotter istället städade vardagsrummet och fick indragen skärmtid. Jag tackade också grannkvinnan för att hon berättat. Sen tycker jag att det var magstarkt av henne av tro att hon skulle hålla mig utanför, och förstår inte heller varför, men det hoppas jag hon förstått.

Jag frågade också storskruttan om hon ville gå och knacka på hos S och be henne hjälpa till att städa, det vill hon inte. Enligt mitt barn var det S som initierade alltihop och det kan nog säkert vara så. Men vi hade ett långt samtal om rätt och fel, snälla och inte snälla kompisar, och hur hon ska göra om det händer igen.
Och jag lovade henne att nästa gång S sätter foten innanför vår dörr ska hon få berätta sin version av det hela.