December (och nissarna är trötta)

Det är december på jobbet. Vi är stressade, men samtidigt så trötta. Slöa. Siktet inställt på ledighet. Problem, beslut och allt däremellan skjuts gärna fram till 2024.

I måndags slängde jag vid förmiddagsfikat ut frågan om julbord. 

Medarbetaren som alltid är den som styr upp sociala grejer la demonstrativt armarna i kors och sa
ja jag vet då ingenting! uppenbart less på att alltid vara den som styr upp sociala grejer. 

Jag förstår hen delvis, men det är inte fullt så enkelt som att det är obetalt, osynligt, och icke-meriterande arbete.  Den här medarbetaren tar dessa uppgifter frivilligt när de läggs ut, och är inte sen med att kritisera andra för deras insattser om hen nån gång missar att ta dem. Men, av dessa anlednignar har ju andra personer slutat försöka, det har blivit en icke-fråga, och därmed osynlig.
Det måste vi ta upp.
2024 typ.

Jag fixar det! sa jag iallafall vid fikat i måndags och när jag sen började kolla folks kalendrar visade det sig att det är indeed december. En halv semestermånad. Ledigheter här, skolavslutningar och föräldrardagar där. Det fanns en enda dag som passade alla (utom en). Och så fick det bli. 

Sen dess har jag gått på kurs i dagarna två och fått ytterligare verktyg att applicera på vår verksamhet. Men just nu känns det inte som att jag orkar lyfta hammaren och ingen i teamet verkar orka hålla spiken på plats heller. 

Det är december på jobbet.