Störvarning

Något jag verkligen kan störa mig på är när människor med konstnärlig eller musikalisk talang försöker pracka på sitt intresse på andra. 

Exempel? Jajjemums kommer här. 

Och, bör tilläggas, jag är eventuellt lite extra känslig för sånthär beteende efter 20 år med en känslig konstnärsjäl till svåger. 

Bör väl för sakens skull också tilläggas att sånthär beteende säkerligen även finnes hos sportfiskare, löpare, korsordsfanatiker, etc. Men jag har främst drabbats från förstnämnda kategorier.
 

Okej, detta hände igår kväll. Ett gäng vänner äter middag och har trevligt på en altan. Ett nytt tillskott i gänget (ung, konstnär, och nybliven pojkvän till en etablerad deltagare) konverserar och har trevligt, eller ja om han har trevligt vet jag ju inte, men han verkar iaf göra sitt bästa för att vara trevlig. 

Min man berättar om området i Arizona där han kommer spendera kommande läsår. Det ligger på hög höjd och det finns en massa möjligheter för vandring och backpacking. 
Vacker natur. 
- Du borde ta med ett skissblock när du vandrar! säger konstnären. 
Det är inte meningen, men ur min mun kommer ett frustande pysljud. Jag hånskrattar inte. Men tanken på min man (en person som JAG känner väldigt väl, en person som konstnären INTE känner väldigt väl) sittandes på en sten med storslagen natur åt alla håll och.... skissa streckgubbar. Är väldigt rolig. 

Inte för att det är roligt med folk som skissar.
Inte för att det är något som helst fel med att skissa.
Men för att min man inte har varken intresse eller anlag för teckning. 

Att han skulle ta med ett skissblock ut i naturen är lika troligt som att jag skulle ta med en trumpet till gymmet.
Tanken är i det närmaste absurd.
Och därför rolig. 
Jag ser att min man får samma bild i huvudet som jag och kämpar mot leendet.

För konstnären tolkar mitt frustande pysljud som ett hån mot honom och hans förslag. 

- Varför är det roligt? frågar han.

Och jag försöker förklara, men får till slut inse att precis som så många gånger tidigare är det bara att ge upp. 

Och det stör mig. För naturligtvis är det så att om jag (eller vem som helst) skulle öva på teckning, eller piano, eller sång... så skulle vi mest troligt kunna bli bättre. Så är det.
Men, och det sa jag igår också, jag har inget intresse för det. Om någon satte ett skissblock och en penna i min hand skulle jag skriva ord. Inte rita bilder. 

Det är inget fel med det. Inget konstigt. Alla är vi olika osv.
Men konstnären ville inte se det så. 

Ville inte släppa det. 
Alla kan teckna mässade han. 

Och ville inte lyssna på att alla kanske inte vill.