Fredag

På fredagar brukar jag fråga barnen vad de vill ha till fredagsmys och sen handlar jag det på vägen hem. Det handlar nästan alltid om crunchy ostkrokar, chips med cream cheesesmak, ibland popcorn, ibland såna potatisskruvar som smakar absolut ingenting och lite salt.
Idag ville storskruttan ha popcorn.
Du då? frågade jag lillskruttan.

Hon funderade ett tag och sa sen.
En dammsugare, tack!
Verkar ha gått från 7 till 77 över natten. 
Men jag är inte den som är den, klart hon ska få en dammsugare. 

Till middag ska jag steka pannkakor och äta mina med stark ost, sallad och skagenröra.
Det är mitt fredagshack.
Och nu är det sista fredagen på ett tag som jag lagar mat. Min man sitter i detta nu på ett plan nånstans över ett kallt USA, på väg hemmåt. Eller hitåt iallafall. Ibland känns det som att jag inte bor nånstans, sa han igår.

Hade precis ett möte med rektor för barnens skola angående eventuell utlandsvistelse. Som sagt, det är ingen liten process det här, om vi ska göra verkstad av det lösa snacket. 

Om att försöka göra det rätta

Som jag tidigare skrivit om så har min yngsta dotter något som skulle kunna beskrivas som ett jävla humör. Eller en känslig personliget. Eller ett rikt känsloregister. Eller en ömtålig själ. 

Ni fattar. Hon är ett alldeles underbart barn som jag inte alltid vet hur jag bäst ska hantera. Hennes känslostormar är ibland för stora och kraftiga för oss båda och jag har allt ofta känt att jag inte längre kan hantera dem på ett optimalt sätt.
Vad nu ett optimalt sätt är...?
Men typ jag har ett trasigt paraply och det räcker inte.
Jag vill vara bättre för henne. 

Vi bråkar ofta. Hon är ofta ledsen, arg och uppgiven och jag är ofta frustrerad, trött, och rådvill. Jag förstår att hennes utbrott säkert är tecken på något annat, underliggande. Men jag vet inte vad det är, hur jag ska få reda på det, eller tackla det.
Och jag vet att jag måste hålla mig lugn, stabil, och trygg.
Jag vet det, men det är svårt. 

Jag tänker mycket på min svåger, min mans bror, som har en personlighet som inte är helt enkel att hantera, för att uttrycka det milt. När han är på bra humör är han solen själv. Ingen kan underhålla ett rum eller lyfta en fest som han kan, när han vill. Men är han på dåligt humör, då jäklar ska alla ner i hans mörker. Han har i stunder mått riktigt dåligt.
Och det skrämmer mig att tänka att lillskruttan ska må dåligt (även om alla människor såklart nångång ska göra det och hon är inte han bara för att de är släkt). 
Jag vill bara ge henne och mig och hennes pappa och oss alla, bästa möjliga förutsättningar och verktyg för att kunna stå upp och hålla i varandra när det stormar, istället för att slitas isär. 

Så, nu har jag kontaktat skolhälsan. De ska ringa mig imorgon för ett första, utvärderande samtal. Det känns bra. Att jag iallafall tagit något slags steg.

Om planer

När vi flyttade till Sverige för drygt åtta år sedan hade vi kommit överens om att ge Sverige fem år. Det är  vi överens om, min man och jag. Att det var planen då, fem år.
Vad som skulle hända sen, när fem år hade gått... det är vi inte alls lika överens om.
Men typ utvärdera och se.

Ingen av oss var nog beredd på hur jäkla jobbigt det skulle bli. Och det har varit väldigt jobbigt för oss båda på väldigt olika sätt.
Det första året tillbaka i Sverige, det är det värsta året i mitt liv.

Jag var ny på jobbet och ville visa framfötterna. Samtidigt hade jag en 1-åring hemma utan svenskt personnummer och en man som väntade på uppehållstillstånd och vi sprang mellan olika myndigheter på mina luncher och efter jobbet för att få ordning på all byråkrati.
Långt senare fick jag veta att universitetet har ett stödprogram för internationella familjer som hjälper en navigera allt detta, men det aktiverades aldrig för mig eftersom jag ju är svensk. Jag hade bara inte varit vuxen i Sverige, eller förälder i Sverige, eller bott i Sverige på nästan tio år... och det var ett rent helvete att navigera alltihop.
Och sen det sociala på det.
Att inte känna sig hemma i sin hemstad, men förväntas göra det.
Reversed culture chock, omvänd kulturchock.
Det var det jag hade. Och det var the real deal. 

Men det gick långsamt över. Som när man en gång lärt sig cykla så föll jag tillbaka i svenska mönster och lämnade min man ensam i känslan av utanförskap.

Att Trump två gånger blivit vald till president i USA, det är inte bra för världen.
Men för oss.... för mig, när det gäller att stanna i Sverige.
Har det varit fördelaktigt. Det får jag medge. 

Min man medger utan omsvep att på papperet, och logiskt sett, är Sverige det bättre landet att bo och uppfostra våra barn i. Men det skaver i honom att hans barn inte vet hur en amerikansk vardag ser ut. Att USA är ett exotiskt jippoland vi besöker på lov.
Jag fattar det. Jag skulle känna likadant om vi bodde där och mina barn saknade ordentlig anknytning till Sverige. 

Så. Trots att de fem åren blivit åtta och mer är det inte aktuellt att flytta tillbaka. Vi har ofta pratat om att kanske åka tillbaka för en termin eller så, sätta barnen i amerikansk skola och låta dem uppleva en vardag på andra sidan.
Men att prata om det är en sak.
Att göra verkstad av det något helt annat. 

Det är planer deluxe. Att planera för en avresa, en landning, och sedan en återkomst.. det är inte tvärgjort. Hur ska man tänka, hur ska man bo, hur gör man med jobb och skola?
När skulle det passa?
Nu har vi kommit fram till att det kommer aldrig att passa. 
Men minst dåligt skulle det passa när barnen går i tvåan och femman.
Då är det inga nationella prov. 
Inga klassresor.
Inget lärarbyte.

Därefter blir det bara ännu mycket svårare. 

Så ja. Tvåan och femman.
Det är nu till hösten det. 

Mer om sånt som inte matchar

Kul med reaktioner. Ni fattar ju att det här är som att jag skulle sitta i Idol och ha synpunkter på folks sångröster. Men synpunkter har jag ju. Vett att inte sjunga så andra hör har jag också.

Iallafall. Måste bara förtydliga att jag ju pratar om så mörkt blå att den nästan är svart. Marin. Är det tydligt blått, typ kungsblå(?) så kan man såklart matcha det med svart.
Men inte marin.
Nån jävla måtta osv.
Så nu vet ni det.

Nu är det måndag och lillskruttan ville inte gå till skolan imorse. Hon kommer verkligen inte överens med sin lärare och jag förstår henne verkligen. Det är ju samma ryggradslösa fröken som storskruttan hade i tre år så vi är ju som bekanta sen tidigare. 

Och vi matchar inte.

Inte jag och fröken.
Inte fröken och lillskrtuttan. Storskruttan älskade henne inte heller, men mitt stora barn har mycket tjockare hud och dessutom med en touch av teflon. Det rinner av. 

Det finns ingen parallelklass. Det går inte att byta annat än att byta skola. Så hemskt är det nog inte heller. Jag försöker prata med henne om det, att fröken är ju inte utstuderat elak eller taskig. Hon är känslomässigt tondöv och plockar inte alls upp lillskruttans signaler.
Men det kan hon nog faktiskt inte rå för. 

Mitt barn måste alltså förlika sig med att hon och fröken är ingen bra matchning, och så är det ibland. Det är tråkigt och jobbigt och förhoppningsvis kan man försöka hitta strategier så att det blir hyfsat hanterbart. Men det är svårt. Hade det varit en tränare hade man kunnat sluta i den idrotten. En kompis hade man slutat leka.
Men lärare. Då är det knepigt.

Eller så är det bara grundläggande livserfarenet att man lirar inte med alla människor och ibland tvingas man arbeta tillsammans ändå. 

Modebloggen: om mörkblått

Eftersom det är så populärt med modetyckeri från en som egentligen inte borde varken bry eller uttala sig...

Inför konferensen jag var på i veckan hade jag fyndat en mörkblå blus på Tradera som jag var mycket nöjd med. Mindre nöjd var jag över det omedelbara problem som uppstod i och med att jag bara har svarta finbyxor och kjolar lämpliga för vintertid. 

Jag hade tidigare en väldigt fin och skön grå kjol, men den glömde jag på ett hotell i Warzawa för ett par år sedan och så var det med den saken. 

Jag tycker inte att man får ha mörkblått och svart tillsammans. 
Och jaja man får såklart klä sig hur man vill men själv skulle jag aldrig matcha en blå överdel med en svart underdel eller tvärtom.
Undantaget är mörkblå jeans till svart överdel. Det går bra.
Svarta jeans till mörkblå överdel? Nej. 
Svarta skor till mörkblå byxor är inte heller bra, men kan få gå i nödfall.
Nu låter det som att jag är stilmedveten.
Det är jag egentligen inte.
Men just färger.
Jag klarar inte heller av när folk matchar nästan ton i ton. Alltså överdel och underdel i samma färg men några nyanser ifrån varandra.
Ljusblått och mörkblått ihop? Ja varsågod.
Men ljusblått och inte fullt lika ljusblått.. Nej sluta genast.

Hursom. Tillbaka till mig. Alltså var jag, för att kunna använda min mörkblå blus tvungen att hitta en underdel i brunt, grått, eller annan färg. Det slutade med att jag hittade ett par mörkgröna byxor på Lindex som jag aldrig i livet skulle ha köpt annars men nu bestämde blusen.
Sen fick jag lov att ha svarta skor till, men eftersom byxorna bröt av och dessutom är så vida att skorna knappt syntes, kände jag att det var okej.

Jag gillar mörkblått men har det extremt sällan just för att jag har så många svarta plagg, och framför allt byxor.
Men det kanske är dags att börja tänka mer i grönt och grått?
Och öppna upp för mörkblått.

Fredagsmys

Då var jag hemma igen. Barnen har betett sig utomordentligt för mormor och måste därför nu bete sig som monster mot mig ett par dagar.
Närå, men nästan. Speciellt det yngre barnet som la sig på soffan och skrek så fort jag kommit innanför dörren för "man får ju inte bli arg för mormor för då blir mormor ännu argare!"

Vi tar en helg på det här så get det sig nog.

Jag tog de sista, hårda skivorna av jullosten på mackan imorse. Fan vad gott det är med jullost. Jag tror jag måste köpa en till, om de fortfarande säljs. Bara för att Knut har passerat kan man väl få njuta av julens goda ett tag till.
Att det är semlor överallt nu gör mig inget, håll på ni.
Men en jullost till tack.

Örebro lämnade för övrigt inget större avtryck, men det är nog säkert fint i dagsljus utan slask.
Och tågen gick som tåget, bara en sån sak i dessa tider. 

En route

Jag är på väg till Örebro. Där har jag aldrig varit förrut, men tvivlar starkt på att hotellet, frukosten eller konferenslokalen kommer skilja sig nämnvärt från de jag upplevt i andra svenska städer.
Prove me wrong Örebro.

Det var ett jobbigt avsked för lillskruttan. Hon tycker alltid det är jobbigt när jag reser bort, men är hennes pappa dessutom borta, då blir det extra allt på jobbigheten. Två dagar med mormor som ställföreträdande vuxen är egentligen inga konstigheter, men hon låser sig vid att både mamma och pappa är borta och det blir ångest deluxe. Stackarn. Jag har inga mer jobbresor nu innan min man kommer hem i början av februari men däremot en eller två till våren då han är borta..
Funderar redan på om jag ska försöka strypa iallafall en av dem.

Jag är verkligen över att resa med jobbet. Som barn och även ung vuxen minns jag att jag tyckte det verkade som den utlimata lyxen. Få flyga, bo på hotell, uppleva saker och inte behöva betala för något själv. Herregud att få gå in gratis (nåja men för nån annans pengar) på lounger och mingel. Lyx!
Men jag är sedan länge less.
Lyx nu är istället att jag faktiskt får boka taxi till flyget. Inte för att jag får åka bil, utan för att då hinner jag äta frukost med barnen och lämna på skolan innan 10-flyget. Det är av samma anledning jag ibland flyger till Stockholm istället för att ta tåget, timmar med barnen. 

Tillbaka i verkligheten

Då var det vardag igen.
Och att starta med en halv vecka var väldigt lagom. 

Behöver en helg. Igen. 

Igår kväll när vi skulle klättra upp i lillskruttans loftsäng för högläsning sa mitt yngsta barn Jag ser tjock ut.

Det var första gången något av mina barn sagt något liknande.

Jag har två flickor på 7 och 10 år. Kanske är det konstigt att ingen av dem sagt något sådant tidigare. Inte för att de är tjocka (det är de inte) utan för att de är flickor i dagens samhälle.

Storskruttan var en stabbig varelse som liten. Det var hon verkligen. Men hon var också både stark och rörlig, och verkade aldrig bekommas av sin kroppsform. Jag minns en gång på en lekplats när hon var kanske 3 år, då en annan liten flicka pekade på henne och sa Hon är tjock! Och storskruttan märkte det visserligen, men jag gjorde ingen stor sak av det, då hon inte verkade bekommas av det direkt. 

Och sen har hon, mitt stora barn alltså, vuxit nästan enbart på längden och är numera fortfarande stark och stabil. Men inte på något sätt rultig (det hade naturligtvis varit helt okej och bra om hon varit rultig också) och hon har aldrig, så att jag hört det, kommenterat sin kropp på annat sätt än att hon är just stark. Och det är hon verkligen. Klår killarna i femman i armbrytning till exempel. 

Min yngsta dotter har aldrig varit tunn, men var heller inte lika stabbig som sin syster som litet barn. Hon är nog vad jag skulle kalla alldelens lagom. Följer sin kurva och är nog väldigt medel för sin ålder. 

När hon sagt Jag ser tjock ut och jag stod och funderade på hur jag skulle svara, så kollade hon på mig med ett ansiktsuttryck som om hon sagt ett nytt svärord. Alltså lite nästan finurligt och definitivt som att hon var nyfiken på min reaktion. Det tänker jag ändå är bra. Hon var inte uppgiven eller ledsen. Verkade inte på riktigt tycka att hon var ful, fel eller tjock.... utan kanske snarare fiska efter lite beröm och bekräftelse på att hon inte var det, if that makes sense. 

Så jag drog ett brandtal både om hur alldelens underbar hon är och att jag tycker att hon är helt pefekt och det viktigaste är att man är frisk och mår bra och har en kropp som orkar leka och springa och gå i skolan. Och sen la jag till en vers om att man aldrig aldrig ska säga till någon att de är långa, korta, fula, smala, tjocka, har konstigt hår etc.
Man får säga snälla saker om tex hårsnoddar och kläder men är man osäker på om det man vill säga är snällt, då är det bättre att låta bli.

Det verkade landa okej. Hon somnade. Ska fiska lite ikväll igen och se om det är något nytt skitsnack som börjat på skolan. Har ju svårt att tro att detta kom från ingenstans, sådär första skoldagen efter lovet.

Suck. Man kan inte skydda dem mot världen. Men man vill ju. 

Sleepovers

Barnen älskar det, jag not so much.
Att sova över hos kompisar. 

Ett av mina värsta är när barnen kommer sättandes med kompisar i släptåg och frågar om de får sova över hos varandra ikväll snälla snälla snälla och kompisarnas förälder står bredvid och bara Ja det går då bra för oss!

Jag har lite svårt att sätta fingret exakt på vad det är med nattgäster som mäter under 140 centilong i pyjamasen som får mig så ur balans, men här är några smakprov

- Det ska hittas på en middag som alla tycker om och gärna känns lite lyxig

- Det ska vara film och mys och snacks och därmed är soffan och hela vardagsrummet ockuperat hela kvällen (fattar att det är skillnad i hem med fler än ett tv-rum)

- Är det de större barnen vill jag hålla mig vaken tills de somnat för att försäkra att de inte ballar ur och är uppe hur sent som helst, vilket betyder att jag måste vara vaken tills iaf 01:00 nånting. Är det de mindre barnen får jag ofta sitta med ett barn som inte är mitt eget i nånstans mellan 45 minuter och en timme och försöka få detta barn att somna bredvid min lillskrutt som redan sover. 

- Sen kommer en morgon och en dag med en baksmälla av mycket socker och lite sömn och ofta oklara förväntningar om vad man ska göra och hur länge man ska leka idag och hela tiden är man liksom en lekledare och hovmästare och festfixare och som ensam vuxen i huset är det så jävla ovärt. Ursäkta men så känner jag verkligen.

Igår sov storskruttan hos en kompis och denna kompis lillasyster sov här, tillsammans med lillskruttan. Och att det blev så var pga precis den situation som beskrivs ovan. Barnen pratade ihop sig, frågade mig och deras mamma samtidigt och hon bara Ja absolut, kul!

Det tyckte ju inte jag alls, men gav med mig för att inte framstå som precis som så sur som jag är.. Och sen visade det sig idag när vi möttes upp och bytte tillbaka barn, att hos henne hade ytterligare en 10-åring sovit så storskruttan hade delat täcke och madrass med ett annat barn och därför sovit jättedåligt och är allmänt sur och trött idag.
Och jag kände bara, hur ska jag orka, varför gör vi såhär mot oss själva, och huuur kan inte den här andra mamman tycka att det här är ett upplägg som är supersämst?
Men se det fick jag veta direkt.
För hennes barn ska till sin pappa idag.
Sådär ja.
Nog fasen skulle jag också kunna ha tre barn på sleepover om jag sedan fick lämna bort dem och ha en barnfri vecka direkt efteråt.
Låta någon annan ta baksmällan.
Det dåliga samvetet är borta och nu kommer det dröja innan nästa sleepover. 

Sen sist

Vi skjutsade min man till flygplatsen på nyårsaftonens eftermiddag. Egentligen skulle han ha åkt tidigt nyårsdagens morgon, men pga inställda flyg blev avresan framflyttad. Tråkigt, men vi hade vetat det flera veckor så det var ju som ändå planerat. Nu blir han borta en månad. Superkort tid med våra mått mätt, men gripna av stunden grät båda barnen Lille Skutt-tårar ändå när han kramade dem i baksätet och vi sedan körde därifrån. 

Min plan var att köra en omväg hem från flyget så att lillskruttan skulle somna i bilen och därmed ladda inför den sena kvällen, men så blev det inte. Efter 25 minuter hade gråten övergått i snyft men sömnen var långt borta och jag körde hem. 

Kvällen spenderades hos PNM med familj. Även om jag inte är superbrydd om nyår så hade jag sett till att vi hade något lite festligt inplanerat så att barnen inte bara skulle sitta och sörja sin utflugna far. PNM var trött och förklarade flera gånger att hon verkligen inte förstod vitsen med att försöka hålla sig vaken till midnatt. Speciellt som hon var tvungen att kliva upp tidigt (9 men okej) dagen efter. Hennes man var däremot tydligt lättad över att han ytterligare en vuxen att samtala med och efter tacos, sällskapsspel och två flaskor bubbel var kvällen natt och jag, han och de fyra äldsta barnen ur den gemensamma skaran, gick till en närliggande park och såg fyrverkerier. 

Dagen efter gick vi till älven och hälsade på PNM där hon stod som arrangör för den lokala kallbadföreningen. Det är hennes grej, att bada kallt. Jag hade lovat kvällen innan att jag skulle komma och bada isvak, inte för att jag var onykter utan för att jag tänkte att det skulle göra henne lite pepp. Hursom, jag badade. Det var svinjävlaiskallt om fötterna. Allt annat gick bra. Jag hade mössa på huvudet och doppade mig bara till hakan. Men fötterna. Man såg ju de luttrade rävarna som hade fodrade tofflor de stod i tills precis innan de klev på stegen. Det är så man ska göra, om nu någon är sugen på isvak.

Nu är det jag och mina döttrar i flera dagar till innan skola och jobb börjar igen. Vi sover länge på morgonen. Ser årskrönikor på teve. De leker med grannflickan. Jag läser böcker. Har nyligen läst ut Min Man av Maud Ventura. En väldigt speciell bok. Bra? Jo men ändå. Fransk? Väldigt. 
Nu läser jag istället Aldrig mer av Sara Larsson, en fruktansvärd men bra bok om trafficking som jag verkligen kan rekomendera. 

Jag vill egentligen ta ner granen, men barnen vill ha den uppe så jag lovar att den får stå till måndag iallafall.
Det snöar. Varken Anna eller Johannes, utan lugna flingor.
Kanske blir det badhus idag.