Om att försöka göra det rätta

Som jag tidigare skrivit om många gånger så har min yngsta dotter något som skulle kunna beskrivas som ett jävla humör. Eller en känslig personliget. Eller ett rikt känsloregister. Eller en ömtålig själ. 

Ni fattar. Hon är ett alldeles underbart barn som jag inte alltid vet hur jag bäst ska hantera. Hennes känslostormar är ibland för stora och kraftiga för oss båda och jag har allt ofta känt att jag inte längre kan hantera dem på ett optimalt sätt.
Vad nu ett optimalt sätt är...?
Men typ jag har ett trasigt paraply och det räcker inte.
Jag vill vara bättre för henne. 

Vi bråkar ofta. Hon är ofta ledsen, arg och uppgiven och jag är ofta frustrerad, trött, och rådvill. Jag förstår att hennes utbrott säkert är tecken på något annat, underliggande. Men jag vet inte vad det är, hur jag ska få reda på det, eller tackla det.
Och jag vet att jag måste hålla mig lugn, stabil, och trygg.
Jag vet det, men det är svårt. 

Jag tänker mycket på min svåger, min mans bror, som har en personlighet som inte är helt enkel att hantera, för att uttrycka det milt. När han är på bra humör är han solen själv. Ingen kan underhålla ett rum eller lyfta en fest som honom, när han vill. Men är han på dåligt humör, då jäklar ska alla ner i hans mörker. Han har i stunder mått riktigt dåligt.
Och det skrämmer mig att tänka att lillskruttan ska må dåligt (även om alla människor såklart nångång ska göra det och hon är inte han bara för att de är släkt). 
Jag vill bara ge henne och mig och hennes pappa och oss alla, bästa möjliga förutsättningar och verktyg för att kunna stå upp och hålla i varandra när det stormar, istället för att slitas isär. 

Så, nu har jag kontaktat skolhälsan. De ska ringa mig imorgon för ett första, utvärderande samtal. Det känns bra. Att jag iallafall tagit något slags steg.