Om planer

När vi flyttade till Sverige för drygt åtta år sedan hade vi kommit överens om att ge Sverige fem år. Det är  vi överens om, min man och jag. Att det var planen då, fem år.
Vad som skulle hända sen, när fem år hade gått... det är vi inte alls lika överens om.
Men typ utvärdera och se.

Ingen av oss var nog beredd på hur jäkla jobbigt det skulle bli. Och det har varit väldigt jobbigt för oss båda på väldigt olika sätt.
Det första året tillbaka i Sverige, det är det värsta året i mitt liv.

Jag var ny på jobbet och ville visa framfötterna. Samtidigt hade jag en 1-åring hemma utan svenskt personnummer och en man som väntade på uppehållstillstånd och vi sprang mellan olika myndigheter på mina luncher och efter jobbet för att få ordning på all byråkrati.
Långt senare fick jag veta att universitetet har ett stödprogram för internationella familjer som hjälper en navigera allt detta, men det aktiverades aldrig för mig eftersom jag ju är svensk. Jag hade bara inte varit vuxen i Sverige, eller förälder i Sverige, eller bott i Sverige på nästan tio år... och det var ett rent helvete att navigera alltihop.
Och sen det sociala på det.
Att inte känna sig hemma i sin hemstad, men förväntas göra det.
Reversed culture chock, omvänd kulturchock.
Det var det jag hade. Och det var the real deal. 

Men det gick långsamt över. Som när man en gång lärt sig cykla så föll jag tillbaka i svenska mönster och lämnade min man ensam i känslan av utanförskap.

Att Trump två gånger blivit vald till president i USA, det är inte bra för världen.
Men för oss.... för mig, när det gäller att stanna i Sverige.
Har det varit fördelaktigt. Det får jag medge. 

Min man medger utan omsvep att på papperet, och logiskt sett, är Sverige det bättre landet att bo och uppfostra våra barn i. Men det skaver i honom att hans barn inte vet hur en amerikansk vardag ser ut. Att USA är ett exotiskt jippoland vi besöker på lov.
Jag fattar det. Jag skulle känna likadant om vi bodde där och mina barn saknade ordentlig anknytning till Sverige. 

Så. Trots att de fem åren blivit åtta och mer är det inte aktuellt att flytta tillbaka. Vi har ofta pratat om att kanske åka tillbaka för en termin eller så, sätta barnen i amerikansk skola och låta dem uppleva en vardag på andra sidan.
Men att prata om det är en sak.
Att göra verkstad av det något helt annat. 

Det är planer deluxe. Att planera för en avresa, en landning, och sedan en återkomst.. det är inte tvärgjort. Hur ska man tänka, hur ska man bo, hur gör man med jobb och skola?
När skulle det passa?
Nu har vi kommit fram till att det kommer aldrig att passa. 
Men minst dåligt skulle det passa när barnen går i tvåan och femman.
Då är det inga nationella prov. 
Inga klassresor.
Inget lärarbyte.

Därefter blir det bara ännu mycket svårare. 

Så ja. Tvåan och femman.
Det är nu till hösten det.