Ni fattar. Hon är ett alldeles underbart barn som jag inte alltid vet hur jag bäst ska hantera. Hennes känslostormar är ibland för stora och kraftiga för oss båda och jag har allt ofta känt att jag inte längre kan hantera dem på ett optimalt sätt.
Vad nu ett optimalt sätt är...?
Men typ jag har ett trasigt paraply och det räcker inte.
Jag vill vara bättre för henne.
Vad nu ett optimalt sätt är...?
Men typ jag har ett trasigt paraply och det räcker inte.
Jag vill vara bättre för henne.
Vi bråkar ofta. Hon är ofta ledsen, arg och uppgiven och jag är ofta frustrerad, trött, och rådvill. Jag förstår att hennes utbrott säkert är tecken på något annat, underliggande. Men jag vet inte vad det är, hur jag ska få reda på det, eller tackla det.
Och jag vet att jag måste hålla mig lugn, stabil, och trygg.
Jag vet det, men det är svårt.
Och jag vet att jag måste hålla mig lugn, stabil, och trygg.
Jag vet det, men det är svårt.
Jag tänker mycket på min svåger, min mans bror, som har en personlighet som inte är helt enkel att hantera, för att uttrycka det milt. När han är på bra humör är han solen själv. Ingen kan underhålla ett rum eller lyfta en fest som han kan, när han vill. Men är han på dåligt humör, då jäklar ska alla ner i hans mörker. Han har i stunder mått riktigt dåligt.
Och det skrämmer mig att tänka att lillskruttan ska må dåligt (även om alla människor såklart nångång ska göra det och hon är inte han bara för att de är släkt).
Jag vill bara ge henne och mig och hennes pappa och oss alla, bästa möjliga förutsättningar och verktyg för att kunna stå upp och hålla i varandra när det stormar, istället för att slitas isär.
Och det skrämmer mig att tänka att lillskruttan ska må dåligt (även om alla människor såklart nångång ska göra det och hon är inte han bara för att de är släkt).
Jag vill bara ge henne och mig och hennes pappa och oss alla, bästa möjliga förutsättningar och verktyg för att kunna stå upp och hålla i varandra när det stormar, istället för att slitas isär.
Så, nu har jag kontaktat skolhälsan. De ska ringa mig imorgon för ett första, utvärderande samtal. Det känns bra. Att jag iallafall tagit något slags steg.
Det är tufft när man märker att ens barn inte riktigt mår bra. Ett jättebra steg med elevhälsan tycker jag.
ReplyDeleteJag har läst din blogg ett tag och tycker du verkar vara en klok, sympatisk och inkännande person, maka och mor. En sån jag skulle velat ha faktiskt. Alla familjer har sina unika förutsättningar och ni föräldrar gör det ni kan för att få livet att fungera. Men jag funderar på om det kan vara så att lillskruttan känner sig övergiven av sin pappa? Jag menar, övergiven kan man ju känna sig om omständigheterna är sådana att en förälder under längre perioder bor någon annanstans, trots att ens föräldrar är aldrig så kärleksfulla och trygga (vilket ni verkar vara) och man facetimar/pratar ofta. Jag är ingen psykolog och det kanske inte alls är det det handlar om. Kanske är det "det vanliga" dvs en kombination av gener/ miljö/omständigheter/hormoner/livet/manvetinteriktigtvarförvimårdåligtoch att det kommer rätta till sig med tiden.
ReplyDeleteTack. Så kan det absolut vara. Jag har också tänkt tanken och att det spelar in är nog ganska självklart, frågan är väl hur mycket. Men oavsett så är inte lösningen att hennes pappa slutar resa bort i perioder så länge inte omständigheterna kring hans arbete förändras. Jag upplevde själv väldigt tydligt att det var bättre att ha en glad man på distans än en deprimerad(om än inte nödvändigtvis i diagnosens rätta mening) man hemma. Jag känner mig ju inte heller övergiven då han reser iväg. Så en del av knäcken handlar kanske om att få barnet att förstå att det här är det minst dåliga alternativet för allas skull, som läget är nu.
DeleteLåter klokt, att prata mer om hans bortavaro och att prata om det på olika sätt, ur olika vinklar. Kanske finns det barn och ungdomslitteratur som tar upp ämnet och som kan hjälpa henne med identifikation och bearbetning. Om hon bättre kan sätta ord på sina känslor och pysa ut dem längs vägen kanske kan det hjälpa henne och er så att det inte kommer ut som raseri och bottenlös förtvivlan när hon burit det för länge, vilket såklart är påfrestande för alla. Du tar ansvar för det här och det känner hon och det räcker också väldigt långt, kom ihåg det. <3
Delete