My dad the cooker

Började skriva ett svar på kommentaren nedan men det vart så långt att vi gör så här istället. Om det är någon annan som känner sig osäker på vad min man egentligen jobbar med, så är ni i gott sällskap. När han hastigt och lustigt (mest hastigt) skrivit kontrakt, precis innan vi reste i juni och jag berättade för storskruttan att pappa hade fått ett nytt jobb som lärare och skulle flytta långt bort igen så utbrast hon ”Vadå lärare?! But dad is a cooker!

Och ja, det är det han har varit här. Länge. Jobbat i olika kök och barer. Men egentligen är det ju universitetslärare han vill vara. De flesta doktorerar inte i statsvetenskap för att hacka lök och skiva tomater. Och det är det han ska göra i Costa Rica, undervisa amerikanska studenter.
Fick ett sms någon gång i natt där han meddelade att han kommit fram, att det var fuktigt som fan, och att han insåg hur dålig hans spanska är.

Och ja, just det. Det har jag kanske inte heller berättat. Campus på Fiji hade dels en brand tidigare i sommar och dessutom är covid-läget där ganska illa. Så hans kurser flyttades till campus Costa Rica istället. Inte för att det spelar så stor roll för mig, men jag föredrar ju faktiskt att ha honom där, närmare USA, än långt ute i ingenstans.

Hasta luego!

Tala är silver men fingerfärdighet är guld

Diktering is da shit. Det vill säga det underlättar verkligen när man bara har en hand men kunde jag välja skulle jag föredra att skriva med två händer.
Nu har jag suttit hemma vid köksbordet i två dagar och försökt jobba medan barnen springer omkring och härjar. Jag dikterar mejl och måste klippa bort minst fem mamma! och lika många lugna dig, vänta lite och tyst! från varje paragraf.

Mannen åkte i morse.
Än så länge känns det lugnt.
Okej liksom.
Inte lika dramatiskt som förra gången.
Vi får väl se hur barnen reagerar det närmaste dagarna. Storskruttan hade ett utbrott igår kväll av orimliga proportioner när hon skulle schamponeras. Jag tror och hoppas ändå att det blir lättare den här gången. Dels för att vi har gjort det förut, vi vet vad som gäller. Men också för att barnen under hela sommaren hört vuxna prata om pappas nya jobb med glada röster. Det har varit positiva kommentarer, gratulationer och ryggdunkar.
Sånt spelar roll.
I våras var det det huvuden på sned och frågor om hur gåååår det?, hur måååår ni? och varför åkte han? med ledsna röster.

Nu ska jag jobba vidare. Någon som vet hur man får word att fatta att man pratar engelska?

The feels

Det är känslosamma dagar nu. 

Jag känner lika delar ”Åk inte! Du kan ju inte bara lämna oss. Igen.” 

Och samtidigt ”Men herregud åk nu då så vi kan få dra bort plåstret och gå igenom den värsta abstinensen.”

Han packar. Laddar upp kursplaner och roddar skjuts från San Jose till campus. Jag bokar tandläkartid, pratar med ortopeder och kallas till röntgen. Sjukskrivs och jobbar hemma.

Barnen är rastlösa. Oroliga. Små svampar som suger i sig alla dessa känslor.

Kortfattat

Det kommer bli kortare inlägg nu en period, eftersom enhandsskrivning med vänstern tar både tid och tålamod. Allting tar förresten tid och tålamod utan en fungerande högersving.  Men det går, det mesta och nödvändigaste iallafall.

Så kortfattat:

3 dagar innan mannen drar till Costa Rica och vi återigen blir ett hushåll 3.

5 eller 6 veckor vill svärföräldrarna komma och hjälpa mig med barn och vardag. Det är väldigt länge. Känner både tacksamhet och ångest.

1 vecka tills barnen börjar förskola och förskoleklass.

10 minuter innan jag väcker jetlaggade barn från eftermiddagsvila.

Och ca 5 minuters samtal med Polska Neggmamman innan jag återigen blev less på henne. Fast på ett tryggt och hemtamt vis, det ska erkännas. Mer om det senare.

Tusen och ett flyg

Storskruttan har spenderat senaste timmarna på Münchens flygplats med att försöka få vara med och leka med två holländska tvillingar i 11- årsåldern. 

Alltså hon är 5 så jag fattar att dom inte är svinpeppade. Men man behöver inte vara dryg för det. Och det är de här skitungarna. 

Det är inte lätt för nån att hålla humöret uppe just nu. Men vi är bara ett flyg och ett nattåg bort nu. Det närmar sig.

Vaccinera er då jävla puckon

Nu rusar som bekant smittan här igen. Idag sa jag till en vän till familjen att jag helst inte ville att hon kom förbi eftersom hon inte är vaccinerad. Vi är ju det, men inte barnen, och med en internationell flygresa bara dagar bort så… nä tack.

Dessutom tycker jag att det känns bra att visa dessa tröga fans av den fria viljan att vi som valt vetenskap också har en fri vilja och kan välja bort att umgås med dem.

I Washington och Utah är det betydligt fler som både vaccinerat sig och bär munskydd. Men Idaho…puckonas mecka.

It's the little things in life..

När folk säger att det är de små sakerna... så menar de:

Att kunna använda tandtråd
Att kunna raka båda armhålorna själv
Att kunna sätta upp håret i en tofs utan assistans från sin make, det är helt skadat att han inte fattar hur man gör.... jag går i samma tofs i dagar för att undvika den kvart av orimligt bråk som uppstår när mitt hår ska sättas upp

Min arm väger tusen döda kilon och axeln värker. Det är varmt som fan ute och jag börjar känna att augusti är välkommen.