Prinsessor med paddor

Storskruttan fick en egen padda i julklapp. Eller nä, det är en Amazon Fire 7, en läsplatta med sämre prestanda, minne och användarvänlighet än en riktig iPad.

Men sprollar.

Nu har dom varsin bärbar skärm.

And it’s all that I thought it would be.

Jag har skrivit om skärmtid förut.

Det är inte alltid jättelätt att navigera, men just nu skulle jag säga att det inte är speciellt svårt, för oss, heller.

Om barnen själva får välja ser de på youtube och då gärna klipp på tweens som skrikpratar i falsett medan de leker med Barbiedockor eller liknande.

Men välja själva får de bara göra någon timme på helgen. Övrig skärmtid är SVT Barn, Khan Academy Kids, en app där man övar på klockan, elevspel.se eller liknande Pollylino (böcker).

Och det bästa (fattar att det är övergående så njuter till fullo) är att de alltid frågar om de får ta paddan och frågar vad de får göra/kolla på.

Vilket ju gör att jag känner att jag har både kontroll och auktoritet i frågan. Kan säga nej. Kan säga ja. Kan säga ja om du plockar upp på ditt rum och borstar tänderna först.

Skärmtid ftw med andra ord.

Att skälla på chefen

Igår hade jag ett möte med min chef där jag för första gången gav honom negativ kritik. Det handlade om hans ledarskap, och bristen på densamma, under de intensiva veckor i höstas då han var på semester medan vi andra jobbade häcken av oss med en ansökan.

Han tog det bra. Det får man verkligen säga. 

Förklarade vissa aspekter jag inte tänkt på eller varit medveten om. 
Men försökte inte försvara sig.

Lyssnade.

Tog mina synpunkter på allvar. 

Mot slutet av möten fick jag en impuls att knacka pennan i bordet och säga Så, men då säger vi så då. Då skärper du dig i fortsätningen och så behöver jag inte byta jobb. Det blir väl bra?
Men gjorde det inte. 

Dock hade han nog kunnat ta det med. 

Vi har det bra

Så sa jag till mamma när hon precis frågade hur vi hade det.
Vi har det bra. 
Inte världsbäst, men bra. 

Jag vet att jag innan jul och avresa beklagade mig över att vi skulle återförenas som familj inför släkt och under julstök och allt det där. Men det blev bra. Och det som är bra nu, det är att trots att mannen inte varit i Sverige på ett halvår, så sågs vi ju liksom ändå alldelens nyss.
Vi har redan hunnit vänja ihop oss vid varandra igen. 

Och nej han älskar fortfarande inte staden och ja han söker fortfarande jobb både här och där. 
Men det stressar mig inte alls på samma sätt som det gjorde förr. 
Jag har inget ansvar för hans karriär, och lägger mig inte i vad han söker och drömmer om. Om tankar och drömmar vill bli verklighet, då får vi ta ett snack.
Men vi korsar den bron först då liksom. 

Tummen upp

Sen allt went down med Belgaren så är ju numera min chef kontaktperson istället för mig. Men ju mer allt trappas upp inför övningen i Maj, dessto mer kommunikation behövs i alla riktningar och det är inte hållbart att alla mail ska gå genom endast en person, speciellt inte en chef som sällan är på kontoret och sällan får färre än 50 mail om dagen.  

Så igår skrev jag ett mail till detta labila åskmoln till man, läste igenom det flera gånger för att dubbel- och trippelkolla att inget kunde misstolkas eller landa fel.

Skickade.

Fick en tumme upp till svar.
Inget mer.
Får väl vara nöjd med det. 

Anade väl redan då, före jul när min chef gick in som ny kontaktperson, att det egentligen inte var en bra idé. Förmodligen den minst dåliga. Men det blir väldigt ineffektitvt om allt ska gå via honom.
Kanske kan vi rucka lite på det nu.
En tumme upp är en tumme i rätt riktning. 

Prata med sina barn

På tal om förslaget att jag pratar med mitt barn. Och nej, det är naturligtvis inget dumt förslag. Och naturligtvis var/är jag inte ute efter att utdela straff utan varning eller förklaring. 

Men något som jag märkt att mina barn gillar (läs: facking älskart) är när jag berättar saker för dem som om de vore mina jämlika.
Låter knäppt?
Liksom varför skulle jag inte alltid göra det?           
Men såhär, jag berättar något för dem som är liksom på gränsen för vad jag annars brukar prata med dem om (typ ofarligt tjafs på jobbet eller något som hänt under dagen) och inte alls intressant för dem egentligen. Och så använder jag inte en förklarande mammaton som antyder att allt är frid och fröjd och kommer för alltid förbli fredligt och fröjdigt. Istället överdriver jag en kompiston och kryddar med asså kan ni fatta? och men asså, huuuuur knäppt?
Och kidsen kan inte få nog av detta. 

Jag har några historier jag berättat på detta sätt, och senast igår fick de en ny då jag råkade slå på varningsblinkers på bilen och sen inte lyckades få av dem och gjorde en knasrolig historia av händelsen. De vill höra samma sak om och om igen. 
Mamma, säg så igen! Säg sådär när du skulle ringa morfar och han skulle tycka att du inte kunde nåt om bilar!

Vet inte vad detta säger om nånting. Kanske gillar de känslan av att för ett ögonblick få lite insyn i hur det känns att vara vuxen (lyssna på oviktiga historier stup i kvarten?)
Att det är en trygg rollek där jag för en stund inte är deras mamma utan snarare deras kompis?
Vet ej.

Men dom älskar det iallafall. 

Förslag på straff?

Storskruttan har kommit för sent in från rasten två dagar i rad nu.
Får uppdateringar via Skola24.
En kvart igår.
Tjugo minuter idag.
Det är inte hela världen, det är det inte.
Men inte helt okej heller.
Förslag på lämpliga repressalier mottages tacksamt. 

Lördag morgon

Kom hem sent torsdag och hade lillskruttan i sängen redan innan jag ens försökt somna själv. Sen sov vi tillsammans mellan ca 23-01 då hon vaknade och ville kramas, prata, lyssna på sagor, etc. Någonstans runt 03:30 somnade vi till slut och sen kom storskruttan och hälsade mig välkommen hem 05:18. 

Det var den natten. 

Igår kväll somnade båda barnen i soffan framför 101 Dalmatiner och jag var i säng 20:30. Så att vi klev upp 05:30 imorse, det gör inget.
Fick en massa timmar sammanhängande sömn och känner mig som en reparerad människa. 

Sånär som på höger ljumske, den värker så förbannat. 
Enligt doktor Google är det mest troligt en överansträngd muskel i låret eller prostatan som krånglar. Hoppas på det förra.
Jag och min cardio-kollega sprang 11 km betongtrottoar i Barcelona och behinnorna vittnade redan under passet om att det var en halvbra idé.
Men å andra sidan sprang vi till stranden och fick se solen resa sig ur havet.
Det var vackert.
Och det kan lite krångel med prostatan få vara värt.