Jo, att vi inte behövde återförenas som familj inför publik.
Om mindre än två veckor befinner vi oss i Idaho, tillsammans med min man, barnens far. Återigen en familj på fyra.
Men också tillsammans med farmor och farfar, i deras hus. Och även om de har två hus och en lägenhet och vi liksom inte behöver bo i knät på dem så är det ju liksom ändå deras spelplan. Och släkt och vänner och kusiner kommer bjudas in och över och det kommer bli en enda stor julsoppa av alltihop.
Supermysigt, såklart. På många sätt.
Men inte helt utan påfrestningar heller.
Och ja, vi skulle kunna planera några dagar i annan stad eller be om eget space eller bla bla. Ja såklart. Men jag vet hur det är.
Jag vet hur det blir.
Jag har varit en del av den här amerikanska familjen i 18 år.
Jag vet hur det blir.
Jag har varit en del av den här amerikanska familjen i 18 år.
Den är som en vänlig fors. Snäll men kraftfull.
Och man kan försöka simma motströms och formligen ta kål på sig själv medan man misslyckas.
Eller bara låta sig svepas med och gilla läget.
Och man kan försöka simma motströms och formligen ta kål på sig själv medan man misslyckas.
Eller bara låta sig svepas med och gilla läget.
Ja, jag fattar. Vi ska till Spanien i jul och umgås med min mans familj. Det är lite samma nästan, fast vi bor ju med varandra året runt (vi tre: mamma, pappa, barn) men ja, ändå. Vi ska försöka bo i deras hus på stranden det mesta är tanken, så vi får vara lite ifred, men samtidigt åker vi ju dit för att träffa dem. Ja, det ger sig.
ReplyDelete