Uppdatering

Så. Ansökan inlämnad. De senaste två kvällarna har jag suttit i fotändan på barnens sänger när de somnat, istället för surt ihopkrupen i ett hörn med datorn i knät.

Även om jag hoppas att vi drar vissa lärdommar av de senaste veckorna och kan försöka undvika att det blir precis lika kaotiskt, hektiskt, galet nästa gång.. så. Skit samma, nu är det över för den här gången. 

Och chefen har hängt av sig semesterstassen och dragit på sig chefsbyxorna igen. Det är en enorm skillnad. Jag tänkte ofta under senaste veckan att det kändes som att vi stod och skyfflade kol i maskinrummet på en stor ångbåt som tuffade på utan kapten.
Jag mår bra av tydligt ledarskap.
Vacklar direkt när jag upplever att det saknas. 

Och nu ska jag uppdatera er om Belgaren. Inte för att jag tror att någon sitter på nålar, utan för att det nu finns någon form av skiss på steg framåt nu, och faktiskt känns lite hanterbart. 
Han var alltså i Italen förra veckan, då jag och en kollega också var där. 
Där gick han runt och var sitt allmänt otrevliga jag, och flera kollegor reagerade på hans bryska/skitstövliga beteende. Sista dagen blev det en riktig konfrontation mellan honom och en tjej från mitt projekt. I mikrofon, inför publik. Hon höll ihop det bra, men darrade på rösten. Efteråt gick jag fram till henne och sa "well done" och att jag visste hur det kändes. 
Vi är fler nu. Många. Som har sett honom för vad han är. En sur, sexistisk, äldre man. Men vi har män med makt i vårt projekt också, som håller oss om ryggen. Som nu börjar se det här. Och inte tycker att det är okej. Det är enormt betydelsefullt.

Iallafall. Igår pratade jag med min chef om allt det här. Han har varit förstående och stöttande hela tiden. Tar det på alvar. Men nu ser han också och att det är på en nivå där han måste göra något. Det är inte en av hans anställda som inte kan samarbeta, det är en utomstående person som förgiftar ett helt projekt. Typ. 

Mitt i det samtalet hörde projektledaren av sig till mig och bad om ett samtal. Så efter diskussionen med chefen ringde jag projektledaren, som ju inte var i Italien och tydligen inte fått annat än spridda sms och mail angående vad som hänt där, och nu ville ha min ärliga version först, innan han pratade med någon annan. Så det fick han. Vi pratade en dryg timme. 

Och till skillnad från samtalet för någon månad sedan då han i stort sett bad mig be Belgaren om ursäkt och mer eller mindre slängde mig under bussen, så lyssnade han på mig nu.
Bad om mina åsikter och tanker inför framtiden. 

Nästa vecka har vi ett internt möte i projektet om det här problemet och vägen framåt. Och projektledaren ville vara säker på att han visste hur jag kände och tyckte, innan det större mötet. Det kändes bra. Så summan av kardemumman i nuläget är denna: om chefer och ledare bara håller käft och lyssnar först, sedan stöttar sina medarbetare och håller enad front mot utomstående, då går allt så mycket bättre. 

Och nu tar jag snart en totalt jobbfri helg.