Scener ut en alldeles ovanlig dag

Jag, min man, och vår yngsta dotter aka lillskruttan åkte till Stockholm onsdag kväll och tog in på hotell Skeppsbron där vi installerade oss i ett litet rum utan fönster. 

Igår, dagen som är huvudperson i den här historien, vaknade vi tidigt och skyndade oss till amerikanska ambassaden för att förnya dotterns pass. Det var hela syftet med resan. Lillskruttans amerikanska pass har gått ut och att som amerikansk medborgare resa in i USA med ett annat pass... ja, det går (vi har provat) men är inte att rekommendera. Och eftersom jag kommer resa själv med barnen i december är det att föredra att vi alla reser på amerikanska pass. Bla bla, och båda föräldrarna måste vara på plats på ambassaden i Stockholm när kidsen ska ha nya pass. 

Alltså, voíla! 
Här står vi. Det ska inte regna, men det gör det. 

Kön utanför ambassaden är lång. Jag tänker på alla gånger jag själv stått i den. För studentvisum. För uppehållstillstånd. För medborgarskap. 
Nu ställer vi oss i den andra kön. 

Den lilla, den för medborgare. Det regnar precis lika mycket över den kön. 
Till slut ropas vi fram och får visa våra dokument genom fönsterrutan till vakten.
Han berättar att vi inte får ha med datorer in på ambassaden.
Både jag och min har en laptop i ryggsäcken.
Satan. 
You cannot bring those in here - we cannot store them for you you - if you need to dispose of them your best option is probably the central station - in which case you will have to leave here and come back and possibly miss your appointment, rabblar vakten och jag tänker på ett barn som rabblar Gud som haver, det är lika mekaniskt. 
Amerikaner i uniform som upplever sig skydda sitt lands säkerhet är sällan öppna för diskussion så vi suckar uppgivet, tar ett kliv tillbaka och ska precis börja fundera på hur vi bäst löser detta, när vakten ropar Sir, sir get back here please!

Fan tänker jag, han såg att min man himlade med ögonen och nu får han en utskällning och inget bra kan komma av detta.

Men istället säger vakten We might have a solution for you guys och erbjuder oss att gå in en och en med barnet, så att vi turas om att gå in på ambassaden och att stå och vakta väskor utanför.
Så blir det.
Och jag är fortfarande paff, inte över att de har tillsynes slumpmässiga säkerhetsregler (telefoner går bra, inte laptops) men över att de hittade på en lösning åt oss. 

När detta var över hade vi ungefär åtta timmar kvar i Stockholm innan vårt tåg hem skulle avgå. Två av dessa slog vi ihjäl på Riksidrottsmuseet, mycket värt (gratis) plejs att besöka om man har barn med spring i benen och något av ett idrottsintresse. 

Sen gick vi tillbaka in mot stan, stannade för korv och glass och läste på alla båtar vad de hette. 
Hoppade på en såndär lokaltrafikfärja mot Nacka strand och åkte förbi Gröna Lund och kände oss som smarta turister som fick spendera en timme på båt för bråkdelen av vad turistbåtar kostar. När vi är på väg tillbaka till Nybrokajen och står vid räcket ser jag en segelbåt med två blonda barn i. Tänker att de liknar väldigt min kompis barn. Sen sticker en man upp huvudet ur sittbrunnen. Han är väldigt lik samma kompis man.
Vi ropar.
Dom vinkar.

Oddsen att detta skulle hända är såklart väldigt små. Jag visste tack vare Instagram att den här familjen var på seglarsemester, men inte var i Sverige de befann sig.

Men det riktigt sjuka skanifåhöra, är ändå att när vi hoppat av på Nybrokajen 10 minuter senare tar min man resolut kommandot och vi hoppar på en buss, åker två hållplatser, går tvärs genom nåt grönområde (alldeles vid Vasamuséet typ) och kommer ut i en småbåtshamn där min kompis båt precis lagt till. 

Jag fattar inte hur fasen min man som inte hittar i Stockholm kunde fatta att det var dit dom skulle?
Min man fattar inte vad jag inte fattar. Typ vart skulle dom annars ta vägen? Med den båten och med tanke på var de befann sig fanns ju inga andra alternativ?

Jaba va?

Sjukt. Folk med lokalsinne fascinerar mig något enormt.
Sen fick vi kaffe och en pratstund och fick känna oss som båtmänniskor en stund.
Det var coolt. 

Och sen (förlåt det här tar aldrig slut men ni får ta paus eller helt enkelt sluta läsa om ni vill...) tog vi tåget hem och det skulle anlända i vår stad 02:06. Herrlich.

Min man, som har en mobilladdare som man kan beskriva som kass lyckades inte ladda sin telefon på tåget så han frågade flera gånger om min telefon var laddad. Jag svarade varje gång att jadå, min är fulladdad, vadådå?

Han undrade också om jag tyckte att vi borde ställa alarm för att inte råka somna och missa vårt stopp. Jag var inte så rädd för det.

Min man har som de flesta amerikaner typ aldrig åkt tåg som transportmedel under sin uppväxt. Han tycker om tåg, men när det gäller av-och påstigning är han som pappan i Sällskapsresan 2 när de ska ta foton för liftkorten (In!!! Uuuuuuut!!) och får riktigt anstränga sig för att inte kasta ut barnen medan tåget saktar in.
Han är orimligt rädd att inte hinna av i tid.
Vet inte varför.

Jallafall.
Han sover inte en blund. Jag slocknar nån timme efter midnatt och vaknar av att skakar mig i axeln och påpekar att vi precis passerat Hörnefors. 

Okej, tycker jag och försöker somna om.

Vi är snart framme, fortsätter han.

Mmmm, tycker jag.

Du kan stänga av alarmet, säger han.

Vilket alarm? undrar jag.

Det du ställde så att vi inte skulle missa att hoppa av, tycker han.

Naturligtvis har jag inte ställt ett alarm. Varför skulle jag? Han är ju vaken.

En sekund senare rullar vi in på perrongen och det är dags att hoppa av.
Mannen har tagit ner väskorna för länge sen, stoppat ner paddor och chipspåsar, vikt ihop jackor osv. Ser ut precis som han gjorde på Riksidrottsmuseet när vi mätte explosionskraft ur startblocken.

Jag torkar dreglet ur mungipan och drar upp dragkedjan på lillskruttans hoodie. 

Så kliver vi av tåget. 

Han verkar sur.

Och trött. 
Jag är faktiskt också trött.