Poddarna

Jag lyssnade färdigt på Anders Bagges sommarprat på väg till jobbet imorse. Sen började jag på Maria Wolrath Söderbergs direkt efter. Har bara hunnit några minuter in men förstår redan att jag kommer drabbas av välförtjänt flygskam.

Har inte haft nån jättepepp på årets sommarvärdar, mest lyssnat på ett axplock av pliktkänsla. 

Blev väldigt positivt överraskad av Babben Larssons hästsnack, superbra och roligt att lyssna på även för en som inte alls är intresserad av hästar.
Claes Eriksson var också mycket bra.
Max Tegmark fick mig att ändra uppfattning om AI.
David Thurfjell fick mig att känna mig trygg i min kristendom. 

Att Mark Levengood var bra var väntat, att Hanna Marklund också var det var roligt.

I övrigt var det ett tag sen nu jag ramlade över nån ny podd att älska. 
Jag lyssnar fnissigt på Kafferepet varje fredag.
Pliktskyldigt på Louise & Julia poddar, för jag gillar dem och tycker att podden är bra, men ibland önskar jag att de kunde klippa bort nån minut flåsskratt här och där. 

Kan i perioder gilla Vad blir det för mord? men mer pga av programledarna än innehållet. 
Uppskattar Dumma människor när de avhandlar ämnen jag är intresserad av.
Likaså Språket. 
Kastar mig över P3 Dokumentär när nya avsnitt släpps, och gärna P3 ID och P3 Musikdokumentär också.

Jag tycker om att bli underhållen men behöver liksom inte gapskratta. Det gör ingenting om jag lär mig saker, men vill inte bli tvångsmatad med fakta. 

Typ så. 

Vad lyssnar ni på? Har ni tips?

Roligt eller nödvändigt

Ser på fotboll medan jag långsamt går igenom mejlkorgen.

Eftersom lillskruttan fick en restplats på intensivsimskola kommer jag måsta gå tidigt från jobbet kommande dagar och därför tjuvstartar jag jobberiet idag. 

Det är inte på eget initiativ min yngsta dotter går i simskola. Precis som sin storasyster älskar hon att bada och är noll rädd för vatten. Hon är inte riktigt lika våghalsig som storasyster (typ kastar sig inte från 3-meterssvikten, men 1 meter går fint) men orädd nog för att grundkunskaper i hur man simmar är en nödvändig livförsäkring.
Men simskola har hon inte alls varit intresserad av. Vilket jag så såklart inte brytt mig om och anmält henne ändå.

Därför har det varit väldigt positivt att se hur hon blommat upp och faktiskt tyckt att det varit väldigt roligt, trots intensivt schema med simning varje dag i 10 dagar. 

Klarar hon baddaren på fredag ska vi gå ut och fira på Pinchos. 

Igår kväll satt jag och tittade på storskruttans fotbollsträning och konstaterade att även hon gjort stora framsteg. Från att ha flummat runt på plan utan att riktigt verka fatta vad sporten går ut på (vilket inte tränarna alls hjälpt till med) så springer och sparkar och siktar hon nu med en helt annan medvetenhet än tidigare. 

Kul ju. Det tror jag vi kan tacka fotbollsskolan för. 

Att kunna simma är nödvändigt.
Att spela fotboll är det inte.
Men ska man ändå spela fotboll är det ju kul om man fattar vad det går ut på. Och nä, jag menar inte att ha roligt och att alla ska få vara med och att man inte ska räkna mål (med motiveringen att det gör ju barnen ändå!). För om det bara är det som är vitsen kan man ju lika gärna ta bort målen och lagen och kasta in några bollar till så att fler får chansen att sparka. 

Jag tycker att meningen med fotboll (och lagsport i allmänhet) är att kämpa tillsammans som ett lag, lyfta och peppa varandra, fira framgångar tillsammans och hantera motgångar tillsammans. 
Träna och känna att man blir duktigare för att man nöter övningar och kämpar på. 

Då blir det också roligt.  

Hansson

Vi är i stugan och det har regnat hela dagen. Mer och mindre, men hela dagen. Ihärdigt. Och taket har en liten läcka, har vi upptäckt.

Barnen som sett Lilla Aktuellt oroar sig för översvämningar. Lillskruttan öppnar dörren titt som tätt och stirrar ut i ösregnet.

-Är det här Ovädret Hansson?!

Sen spanar hon efter bilar som flyter förbi på landsvägen och hundar som simmar. Men då korna som betar bakom stugan fortfarande står på marken konstaterar hon att det nog inte är Hansson ändå.

Än. Kanske är det han som knackar nästa gång.

Sen semester

Sen semester is da shit. 

Ska försöka komma ihåg det nästa år.

Att hacka upp semestern var ingen dum idé heller faktiskt.

Det värsta jag vet (i semesterväg alltså) är att vara ledig i juli, utan andra planer än att njuta av sommaren och sedan inte ha någon sommar att njuta av.
Mulet och 17 grader när man vill sola och bada.
Mulet och 17 grader i augusti däremot, när folk har börjat jobba igen och allt liksom bara känns som bonus, det är mer okej. 

Jag har varit ledig på riktigt och känner mig, om inte utvilad så iallafall redo att kämpa för att slippa ett projekt som annars kommer bli en riktig surdeg att dras med kommande år.
Ingen Belgare där, men dock ett gäng tyskar med storhetsvansinne. 

Akta er för bulkaner

Vi fortsätter på temat döden.
Förra våren var vi och såg Bamse och vulkanön på bio med barnen.
Det var lillskruttans första biofilm.
Spoiler alert: i filmen blir några figurer fast i botten på en vulkan och kan inte ta sig ut.
Fast forward några veckor och barnens pappa reser till Costa Rica igen där det ju finns en hel del vulkaner.

När jag var liten var jag (också tack vare Bamse, men även Kalle Anka och Tarzan) orimligt rädd för kvicksand med tanke på hur mycket av den varan det finns i norra Sverige. Förutom att lillskruttan såklart saknade sin pappa, var hon också väldigt rädd att han skulle ramla ner i en vulkan. Ändå mer rimligt än kvicksand, även om hennes oro var relativt obefogad.

Sen dog barnens gammelfarmor i Idaho, en mycket varm och fin människa som tyvärr försvann i demensens dimma och senare vårdhemmets covid-regler och mina barn har därför egentligen bara ett enda riktigt minne av henne. Men hon dog av (medicinskt var det nog en stroke tror jag men) typ ålderdom. Hon var 85+. 

Hon ramlade alltså inte ner i en vulkan. Vilket skakade min lilla dotters värld och tvingade henne att tänka om. Man kan alltså dö av andra orsaker än vulkanfall. 

Nu har hon inte tagit upp ämnet på ett tag, men sist jag hörde henne prata om döden var det fortfarande dessa två dödsorsaker hon kunde: antingen så ramlar man ner i en bulkan, eller så dör man för att man är gammal och hjärtat har fått slut på batteri. 

*obs extra gulligt att hon gärna byter ut v mot b. Hon äter baniljglass och tittar på balmoblommor också.   

Man blir ju inte mindre död bara för att budet går fort

Min moster (ej by blod utan by giftemål) har dött. Det är såklart sorgligt för hennes närstående och så, men dit kan man knappast räkna mig.

Dock fick jag dödsbeskeded föredömligt snabbt. Det ska erkännas.
Min mor har en ytterst osentimental inställning till dödsbud.

Det kan låta såhär (det har låtit såhär):

- Har jag inte berättat att G**** dött?! Oj det var ju länge sen... Vet du förresten vem mer som dött?

- Kan jag få låna din svarta kjol till begravningen? Vadå vems begravning.... jaha just det, jo alltså A*** är ju död, har jag inte sagt det?

och den sista, som visserligen rörde en katt och inte en gammal släkting, men ändå kanske är den bästa. Då ringde hon och frågade om det passade att de kom förbi med pizza och åt middag med oss den kvällen. 

- För isåfall kommer vi förbi på kanske en timme, vi ska ju som sagt ändå den vägen tillbaka. Vill barnen ha Hawaii som vanligt?
- Vadå vars har ni varit?

- Jamen hos veterinären, jo alltså katten är död. Men Hawaii då, blir det bra?

Fokus framåt. 

Värsta bästa

Då var jag hemma igen. 
Jag var bara i Tjeckien i sex dagar, men kombinationen intensivt jobb plus semester gjorde på nåt sätt att det kändes mycket längre. 

Prag är en Europeisk huvudstad med mycket folk, mycket historia, mycket gamla byggnader, osv. Vacker och väl värd ett besök visserligen. Men jag är så glad att vi tog tåget till  České Budějovice och kom bort från myllret lite.
Och så glad att vi hade det så bra. 

Vi har gjort en massa turistiga grejer, samtidigt som vi låtit väder och humör styra agendan.
Och framförallt så har vi skrattat. 
Vi har pratat och promenerat och simmat, och ja, gjort allt det andra också.

Men vi har skrattat tillsammans.
Vi har haft det så roligt. 
Jag trodde nog att vi skulle ha det bra, det var jag inte orolig för. Men att vi skulle ha det så roligt... det kändes på riktigt som en av alla resor vi kuskade runt på för sisådär 15 år sen, BK. Vi liksom hittade tillbaka till vår gemensamma reslust och hade väldigt, väldigt roligt tillsammans. 

Det var det bästa.

Det värsta var att jag vart försenad 4 timmar på Arlanda igår och kom hem 01:30 inatt. Utan väska. Jag alltså, inte han eftersom han flög direkt till Luleå för att hämta kidsen, men eftersom universitetet betalar min biljett måste jag flyga till hemadressen, bla bla. 
Älskar inte SAS. 
Men det var det lilla. 
Inte det som är viktigt.