Mannen då?

Den där mannen jag har. El hombre. Som är min men så långt borta att jag nästan glömmer det ibland. Han finns ju fortfarande.
Det jag tycker har varit, och är, nästan svårast med hans frånvaro är behålla känslan av att vara en familj på fyra och samtidigt undvika känslan av att det hela tiden finns ett tomrum att förhålla sig till. Vi klarar oss bra, vi tre, och det är lika viktigt för mig att barnen känner det som att de kommer ihåg att de faktiskt har en pappa också.
En balansgång som inte är helt enkel.

Men i alla fall. I nuläget pågår förhandlingar där borta i Söderhavet angående nya kontrakt och kommande terminer.  Vi vet inte ännu hur det kommer att bli.
Han kommer hem till jul, det vet vi.
Men inte om han får nytt kontrakt och isåfall var han kommer vara till våren. Eller nästa höst. Men han har fått frågan om han eventuellt skulle kunna tänka sig Dublin nästa höst.
Och jag känner att ja tack.
Dublin är fasen så mycket närmare än Costa Rica. För några år sen vet jag att jag tänkte (och sa högt) att det spelar ingen roll om man är på Nya Zealand eller i Stockholm, är man inte hemma så kvittar det hur långt bort man är.
Men där har jag minsann ändrat mig.
Det är stor skillnad att kunna flyga hem på en långhelg.
Att vara 6 och inte 26 timmar bort om nåt skulle hända.
Vore fint att vara på samma sida atlanten.