Bitch please

Har en väldigt låg tröskel för gnäll just nu.
Både hemma och på jobbet. 
Är det en generationsgrej det här med att man ska ha så jävla roligt på jobbet jämnt?

Jag är absolut för trygga arbetsförhållanden osv. men kan också känna en vädligt stor tacksamhet över att jag spenderade första delen av min karriär i en sk. right to work state som Idaho är. Det kallas right to work men betyder egentligen motsatsen, att man inte kan tvinga nån att att vara med i facket och att man som arbetsgivare har rätt att avskeda folk på fläcken utan annan anledning än att man känner för det, typ.

Det skapar en otrygghet, ja. Det skapar en känsla av att man är utbytbar, ja. Men det innebär också att man som 28-åring inte hela tiden går runt och funderar på om man verkligen exakt just nu lever sitt bästa liv och har sitt bästa jobb och använder varje uns av sin utbildning i exakt det här projektet. 

Det gör att man biter ihop. Och det är absolut inte alltid bra att måsta bita ihop. Men ibland. Kanske. Är det inte det vi säger till våra barn, man kan inte ha roligt jämt!
Ska jag måsta uppfostra mina kollegor också?

Vi säger så, Storuman

Så rullar vi tillbaka mot kusten och storstan. I närheten av alla mindre samhällen och byar finns ju alltid en stad som alla menar när de säger att de ska till stan, alternativt storstan. Är man i Storuman är det Lycksele man menar om man säger att man ska till stan.
Det. Säger en del om det här stället. 

Men tja. Vi har badat, bowlat, åkt skidor och skridskor. 
Ishallen har de mest generösa tider för allmänhetens åkning jag nånsin sett.
9-16 varje dag. Och gratis.
Även slalomåkningen var gratis pga tajmade nåt sportlovsjippo i backen. De hade skattjakt och Nalle-limbo så barnen hade såklart jättekul.

Storuman känns för övrigt lite som en teateruppsättning med tajt budget. Alla roller spelas av samma fyra skådespelare.
Samma man som sålde korvar i slalombacken stod bakom kassan i bowlinghallen.
Samma kvinna som skötte simhallen stod även på biblioteket.
Samma barn på alla platser. 

Kommer inte längta tillbaka.
Men kommer heller inte ha dåliga minnen från det här sportlovet. 
Vi har varit så överens och harmoniska som jag kunnat våga hoppas på. Barnen har lekt fint tillsammans den mesta tiden. Mannen och jag har skrattat åt hela situationen tillsammans, rörande överens om att allt som är knas är ingens fel. 
Storuman. Det är väl ingens fel. Men nu tackar vi för oss. 

Inlandsbloggen

Det är ändå väldigt roligt, det är det. Humorn i detta har absolut inte undgått mig. 

Vår vän tjatar och tjatar om att våra familjer ska åka till Storuman tillsammans. Vi ger till slut med oss. Bokar egen stuga. Tar ledigt. Packar bilen och kör hit. De får vattkoppor och stannar hemma. Han tycker nog inte att det är fullt lika komiskt. Skickar meddelanden och ber om ursäkt, tipsar om vilken pizzeria som är bäst (den på tågstation) och hoppas att vi ska ha så kul att vi vill komma hit igen. 

Vad ska jag säga. Han ska inte hoppas för mycket.

Semesterbloggen

Två dagars arbetsvecka är väldigt lagom. Nu drar vi till metropolen Storuman och firar sportlov i dagarna tre. Har från flera håll fått frågan vad man gör i Storuman egentligen. Men frågan är ju snarare vad man inte gör i Storuman?
Finns badhus, slalombacke, bowlinghall och pizzeria. 
Borde räcka långt. 

Men på riktigt, så har vi ett par vi umgås med en del där mannen är från Storuman och han har länge pitchat att vi borde åka dit tillsammans. Att pitcha Västerbottens inland som kul semestermål till en Västerbottning är inte lätt. Därför har det tagit närmare fyra år innan vi till slut helt enkelt fick slut på motargument och inte orkade stå emot längre.
Så därför ska vi nu till Storuman.  

Tvisten är att kompisarnas son fick vattkoppor igår så nu är det inte ens säkert att de kommer. 

Den var oväntad, det får jag ge dem.

Men vår stuga är bokad och betald och vi är på väg.

Mot Västerbottens inland. 

Min barndoms trygghet och fängelse.

Skönhetsbloggen

Har använt både schampoo och hudvård från Under Your Skin i flera månader nu och resultatet (trumvirvel) är detta:
Mitt hår älskar shampot. 

Mitt fejs älskar inte hudvårdskitet. 

Inget ont om varken företaget eller produkterna i sig. Men nä, mitt ansikte kom inte överens med det alldeles naturliga och veganska och allt-vad-det-var detoxkitet. Fick finnar och kände mig torr trots kräm och serum.
Nu är jag tillbaka till olja.
Två nätter med ansiktsolja i fejjan innan sängen och finnarna är borta. 

Träningsbloggen

Efter paus pga jobbresor var jag åter på gymmet och styrketränade igår.
Att löpning är min go-to form av träning är dels för att jag har lätt för det (på rikt, när folk säger att jag har ett så fint löptsteg så svarar jag bara vet jag väl! och springer vidare) och dels för att det är så tidseffektivt. Man snörar på skorna och sen tränar man från sekunden man kliver ut på gatan tills dess att man kommer tillbaka igen. 

Men jag kör även yoga ibland för att sträcka ut mina muskler och som sagt då också ibland styrketräning, för att bygga upp dem. Och eftersom jag kör styrka relativt sällan, får jag alltid så en så göttig träningsvärk efteråt.
Igår använde jag min nya favorit, den här metallställningen som man liksom står i och hänger vikter på sidorna om, och så böjer man på benen, kollar formen, och ställer sig upp medan man lyfter ställning + vikt. Fattar ni vilket jag menar?
Ja iallafall. Nu har jag ordentlig träningsvärk i ländryggen och känner mig som hulken. 

Igår (efter gymmet) hängde vi med polska negmamman och hennes familj. 
Hon var missnöjd med fritidspersonalen, barnens vinterkläder, vintern, och deras boendesituation. Sen tyckte hon att vår lägenhet var onödigt varm. Men annars var hon faktiskt mer positiv än på länge. Och barnen lekte fint tillsammans, som alltid. 

Det är en väldigt bra grej med den familjen, som jag och min man reflekterade över när de gått hem, att våra barn, trots skillander i ålder, kön, och intressen, kommer så bra överens och är så fina med varandra. Även om de inte alltid leker med varandra, så liksom samexisterar de alltid på ett väldigt naturligt och respektfullt sätt. Det är fint. Jag är glad att våra familjer, trots att vi egentligen är så olika, har hittat varandra. 

När tigrar kräks

Kom till förskolan med lillskruttan imorse och fick veta att hennes grupp skulle börja inne.
Jubel och klang, för det här barnet tycker (som bekant för vissa) inte om att bli lämnad ute. Vi hann få av mössa, vantar och jacka innan hennes pedagoger kom nedför trappen och abrupt meddelade att tigergrupen skulle ut.
Lystring samtliga, alla tigrar ska ut!
Anledningen var att en annan tiger precis kräkts uppe på hemvisten.

Det blev såklart jobbigt för min tiger, som gömde ansiktet i mina överdragsbyxor och började darra på läppen. Inte nog med att hon nu skulle lämnas ute i alla fall, hon skulle lämnas med en grupp som precis bevittnat en kräkincident och därför var lite skärrade och uppskakade. Inte bästa starten på dagen. 
Men.

Så kom pedagog-Per (han kanske är min goding ändå) och tog henne i handen och frågade ömt ”blev det jobbigt för dig nu?” och lillskruttan försökte blinka bort tårarna medan hon nickade och sen pratade de om varför det kändes jobbigt inuti henne just nu och hur de skulle göra för att det skulle kännas bättre.
Och jag gick därifrån och tänkte att det är synd att vi släpper det där. Nånstans när man slutar med galonbyxor slutar man också att peka varandra på bröstet och fråga ”känns det jobbigt härinne nu?”
Och gjorde man det skulle man kanske få lite större förståelse för varandras stundvis dåliga humör och pissiga attityder. Å andra sidan skulle man kanske få veta mer om sina kollegor än man egentligen vill? 

Hatten av för förskolans pedagoger iallafall.  Hjältar dom är.