En dag och en tanke

Imorse pillade jag ut en glasbit från foten. 1x2 mm liten har den suttit i trampdynan och orsakat nåt jäkulst med ont. 

Liten tuva och stora lass sådär.

Sen kurs hela dagen.

Simskola för den lilla och fotboll för den stora.

McDonalds till middag för alla.

Citat från kursdagen: ju friare jobb, desto svårare att göra sig fri från jobbet.

Jorå.

Livet, väl?

Först begravning på fredag. Det som kändes, som gjorde hela upplevelsen så känslosam, var vetskapen att såvida inget väldigt oväntat händer, så kommer det vara vi sen.

Samma scen. 

Samma kyrka, samma släkt.

Tre syskon med röda ögon och våta kinder. 

Utan ord. 

Utan föräldrar.

Sen femårskalas för lillskruttan på lördag. Det regnade inte och vi kunde vara ute. Så väldigt tacksam för detta. Och för att hon var nöjd med sin dag. Mitt lilla stormväder. Fem år.

Slutligen söndag och bandypremiär för storskruttan. Lyckan över att få dra på sig superunderställ och vantar i sensommaren. Snöra på skridskor och spendera eftermiddagen i en konstgjord vintermiljö inomhus. Kan ni relatera?

Inte jag heller.

En fundering

Är det rimligt att ens två barn håller på med totalt fem olika sporter när man har en man som jobbar typ varje kväll?

Jag tänker Ja. 

(För rimligt och praktiskt möjligt är ju ändå typ samma sak)

Så gick en helg

Ännu en. Nu när det finns vardag och helg igen. 
Lördag kväll lånade vi stuggrannarnas bastu och satt i det tidiga höstmörkret och svettades innan vi sprang ut i den svala luften och kylde oss med vatten från regntunnan. 
Vid ett tillfälle gick jag över gräsmattan, tillbaka till vår huvudstuga för att blanda mer dricka. Och i den stunden, spritt naken sånär som på ett par badskor, under stjärnorna som jag inte sett sedan i mars, tänke jag 
Det här är nog lyxigt
Nog, för jag har vuxit upp i en miljö där varken bastubad eller glesbygd som tillåter nakenpromenader över gräsmattan varit någon direkt bristvara. 
Men, fortsatte jag tänka medan, skinkorna guppade i takt med stegen över gräset, det finns säkert stadsbor som skulle betala dyra pengar för att basta i det fria, bara meter från en nationalälv.

När jag var liten kunde jag aldrig förstå att folk reste till norra Sverige för att liksom uppleva saker. Att de på riktigt tyckte att typ renar och midnattssolen var något att se.
Vet dom om att det bara är den vanliga solen? brukade jag fråga min föräldrar, rädd att besökarna från Skåne skulle bli besvikna när de insåg att midnassolen inte alls var fyrkantig, blå, eller spexig på något annat sätt. 

Nu kan jag förstå det bättre. Se tjusningen i det lite mer. Och se barnens förtjusning över att få vara uppe sent, dricka så mycket bastudricka (svagt blandad lättdryck med fläder och citron) de vill, och springa nakna över gräset. 

Det är lyxigt. 

Sushi

Vår älskade gubbstrutt till katt, Sushi, hängde lite löst för nån vecka sedan. 

Kattskrället är 19 år, det är liksom jättemegagammalt, typ 90 bast i kattår. 

Men precis som att det finns människor som är pigga som mörtar, eller iallafall lever värdiga liv utan krämpor vid den åldern, så finns det katter som gör det också.

Jag är inte den som skulle behålla en katt som inte såg ut att må bra, utan skulle jag kissemisstänka (förlåt) att han hade ont eller inte mådde bra så skulle vi säga tack och godnatt.
Men gubben äter, går på toa, hoppar upp på diskbänken, och gosar gosar gosar, utan problem.  

Okej visst, han sover mycket och leker lite.
Han är gosig, inte sprallig.
Men så är det väl med pensionärer.

Iallafall så fick han tuppjuck för nån vecka sen och kissade på madrasser, i puffen (sackosäck heter det väl om man kommer nån annanstans ifrån) och bajsade i lillskruttans klädlåda. 

Inte bra. 

Inte okej kattbeteende. 

Mannen svor högt och lovade att kattfan sjungit sin sista vers.
De nio liven var slut.   
Barnen var hysteriska.

Men så flyttade vi kattlådan. Jag städade ur den ordentligt och så bytte vi rum, från förrådet till gästrummet. Min man stenvägrar att ha kattlådan i badrummet, vet ej varför men så är det. 

Och det funkade. 

Noll olyckor sen dess.

Får vi gäster får vi lösa det då, men för nu funkar detta bra och 9+ liv kan man leva en stund till på. 
Barnen kommer troligtvis få sig en lektion i livet i och döden hyfsat snart, men inte än serru. 

Jag är inte större än så

Igår var S hemma hos oss igen. Storskruttans klasskompis med det ohyfsade sättet. Och då menar jag inte att hon inte niger och tar i hand, utan att hon är lömsk och utstuderat taskig.

Hon kom över med en kexchoklad i handen och frågade om hon fick dela med mina barn, och jag sa att ja det går bra. En tredje kompis till tjejerna var också på väg över och S ville att de skulle äta chokladen innan den tredje kompisen kom för att hon (den tredje som vi kan kalla A) inte varit snäll mot S i skolan och typ inte ens sagt hej på hela dagen. 

Sen, när A väl kom och de skulle leka tre tog det inte lång stund förrän S och A var inlåsta på toaletten för att snacka hemlisar medan storskruttan satt utanför och när jag skickade hem båda tjejerna, inte bara därför men också pga vi skulle ner på stan och träffa en kusin, gick de två tisslandes iväg tillsammans. 

Storskruttan var ledsen såklart och då försökte jag inte ens (vilket jag gjort tidigare) hålla tillbaka gällande vad jag tycker om S.

Hon är förmodligen rädd för att själv bli utanför och därför går hon aktivt in för att snabbt exkludera någon annan istället.

Men det gör det absolut inte okej.
Jag klarar inte av den ungen och vill inte gärna se henne hemma hos oss igen.
Så är det bara.
Hon är bara ett barn, bla bla, jag fattar det.

Men jag gillar henne inte. 

Och jag gillar inte hennes pappa heller, som i min mening är totalt blind för de här sidorna hos sin dotter. 
Jag kommer inte förbjuda min dotter att umgås med henne, men sannerligen inte uppmuntra det heller. 

Springtävling

Jag gillar att springa och löptränar en del. Men inte efter något speciellt schema, med något särskilt mål eller direkt mening. 

Jag har inga tävlingsnerver och har därför svårt att motivera mig själv att springa lopp.

Men så anmälde jag mig till en halvmara som gick av stapeln nu i lördags, i ett samhälle en bit utanför stan. Och när jag såg att de erbjöd barnlopp och minilopp också frågade jag kidsen om de också ville springa. 

Det ville de, bägge två. 

Sagt och gjort. 

Vi hämtade ut våra nummerlappar, studerade kartor över start- och målområde, och i strålande sol packade sig hela familjen iväg på lördagsmorgonen. 

Det var ett väldigt välorganiserat evenemang. 

För er som inte deltagit i större löpartävlingar kan jag säga att det inte tillhör vanligheterna att man kan köra in på området 45 minuter innan start, hitta parkering, i lugn och ro uppsöka en bajamaja och sen starta utan (annan än egen, prestationsdriven) stress. 

Sen gick barnloppen av stapeln under tiden de vuxna sprang.

Så jag fick visserligen inte se mina barn springa, vilket var tråkigt för mig.

Men de fick sig å andra sidan en toppendag där de först hejjade på min start, sen själva fick värma upp med pirater och sjöodjur, springa sina lopp, få medalj och fika, leka lite, och sedan heja på mig när jag gick imål. 

Smart ju.

Till och med min man som var med som väsk- och vätskebärare, barnpassare, och allmän servicepersonal, var imponerad och nöjd med dagen.
Noll gnälliga barn.
Bara pepp och glada miner. 

Lillskruttan kom 4:a i miniloppet och storskruttan hade kul i barnloppet och är helt inställd på att springa ungdomsloppet nästa år.

Då känns det ändå sekundärt att jag hade krampkänningar och sprang in på en tid jag inte alls är nöjd med. Och det känns primärt att inte säga det högt inför barnen heller. 

Istället har vi tillsammans firat att vi var duktiga, kämpade, hade roligt, och sprang så fort vi kunde. 

Det är ju ändå det jag vill förmedla till barnen.

Det viktiga är inte att tävla och vinna.
Men att det kan vara roligt med tävlingar, oavsett vem som kommer först i mål.