Hur det känns, forts

Det känns som att springa en hinderbana och göra ett IQ-test samtidigt. 
Att bolla tre personers nerver, ångest, längtan och pirr. Okej fyra, fast i huvudsak två. Mina egna känslor trycker jag ner i skorna och storskruttan är ändå hyfsat stabil. Det är mannen och yngsta barnet som behöver tröst, pepp, stöd och kärlek.

Igår kväll hade lillskruttan en dip strax innan läggning där hon var tvungen att gå igenom alla worst case-scenarios inför skolstart. 
Alla skulle vara dumma.
Ingen skulle vilja sitta bredvid henne.
Hon skulle inte förstå nånting på lektionen.

Stränga Göran skulle använda sin arga röst på henne.

Vi fick lugnt och stegvis gå igenom var och ett och bestämma hur hon skulle göra om det mot all förmodan blev så som hon fruktade. 
Hon kunde sitta med sin syster och hennes kompisar, eller med fröken. 
Hon kunde ju visst alla bokstäver och alla siffror.

Osv.

Det tog sin tid, men så lugnade hon ner sig. 

Sen ringde hennes pappa och var alldeles blödig pga skulle (återigen) missa en skolstart. Och då ville jag, men kunde inte riktigt förmå mig, att säga men förihelvete nu har vi precis jobbat oss igenom en känslokrash här, måste vi ta en till? 
Så ja. Förutom frukt, fotbollskläder, pumpade cykeldäck, extranycklar, ombyte, inneskor, frukostmat och allt annat som inte är komplicerat men ändå måste funka praktiskt så är jag mottagare av alla mina älsklingars känslosvall. 
Om det låter som att jag gnäller så är det för att jag gör det och tycker mig nog ha rätt till det också. Lite iaf. Men jag vill också påpeka att jag inte för allt i världen skulle vilja byta med min man. Aldrig utan barnen. Där går gränsen. 

När fritids är stängt

12 timmars sömn med mamma i stora sängen.
Frukost framför tv:n medan mamma levererar smoothie och rostmacka.
Sedan manikyr i rosa, guld och turkos eftersom man ska på grannens 7-årskalas i eftermiddag.
En tur till biblioteket.
Lunch på Max.

Lite häng i en lekpark.

Låter som en ganska drömmig dag för en liten skrutt på snart 6 bast, eller hur?

Mitt stora barn får kvalitetstid med sin stora kusin i stugan med mormor och morfar, medan mitt lilla barn får egentid med mamsen. 

Dagarna är långa men åren korta.
Det är sant.

På måndag har jag två barn med skolplikt.

Hur känns det då?

Alla frågar det nu. 
Och jag försöker utarbeta ett bra standardsvar som varken leder till följdfrågor eller är oartigt eller för korthugget.
Att faktiskt ge mig på att förklara hur det känns är uteslutet.
Iallafall vad gäller 90% av de som frågar.
De vill nog egentligen inte veta och jag vill inte prata om det inför barnen, medan vi balanserar cyklar, medan glassen smälter, när fotbollsträningen snart ska börja.

Igår gav jag ett alldelens för långt och ärligt svar till en halvt bekannt mamma från förskolan och kände efteråt att, Nä okej... det där var inte bra. Jag måste hålla det kortare. Och med en tydligt punkt i slutet. 

Så hur känns det då? På riktigt.
Det svänger, går upp och ner. Hittills har barnen inte haft några dippar utan varit relativt glada och positiva. Det kan svänga snabbt.
Och jag.
Jag känner det som att ett osynligt band knutits runt min midja, som vill dra mig och mitt liv till USA. Tillbaka till USA.
Och jag vet inte om jag ska spjärna emot eller bara ge efter och låta mig dras med. 

Det känns som att jag vill stanna i Sverige. 
Det känns som att jag vill hålla ihop min familj.
Det känns som att jag vill göra det bästa för mina barn.
Det känns som att det finns spännande möjligheter på fler platser än en. 
Det känns som att ibland måste man våga chansa.
Det känns som att jag inte orkar fatta beslut.
Det känns inte som att jag vill att nån annan ska få bestämma.

Typ så känns det.
Och, viktigast av allt kanske. Är ju att jag (vi) inte behöver bestämma nånting nu.
Det ska jag absolut lägga in i manuset för mitt standardsvar. 
Vi får vänta och se tiden an lite.

Just nu känns det ganska okej.
Vi får vänta och se. 
Hur låter det?

Fotboll

Ni vet redan vad jag tycker om att räkna mål när barn spelar fotboll.

Att man ska göra det.

Räkna.

Men naturligtvis inte fokusera på enbart målen.

Iallafall, storskruttan spelade match idag, i ett segt regn som vägrade ge sig.

Hennes lag hade en enda avbytare och mötte (i sin andra match för dagen)  ett lag de mött flera gånger tidigare och aldrig vunnit över.

Det laget hade nio spelare och kunde därför avlösa hela sin fyra vid varje byte.

Storskruttan och hennes lag kämpade med en målvakt som stukade foten och en annan tjej som fick ett skott rakt i magen och tappade luften en lång stund (vilket ju betydde att ingen annan kunde få byta).

Och de vann.

Med 4-3.

För att de slet och jobbade och inte gav upp.

Jag älskar lagidrott när det är så.

Och nu ser vi OS-finalen och hejar på USA for obvious reasons men också på Brasilien pga Marta.

Avsked

Ingen av väderapparna hade flaggat för regn. Ändå vräker det ner. Tunga droppar. På denna transitdag, får man väl kalla det.
På stolarnas dynor som jag modigt lämnade ute, naivt litande på teknikens kunskap om vädret. 
Vi flyger från Bryssel sent ikväll, vilket betyder att vi har gott om tid att tvätta sängkläder, städa undan och packa.
Det betyder också att vi egentligen bara ska vänta hela dagen.
Jag har städat en av två toaletter, alla handfat utom ett. 
Vattnat blommor och damtorkat. 

Tvättmaskinen kastar omkring lakan och handdukar. 
Sen ska jag dammsuga och skrura.
Barnen har städat sin tremännings rum så fint att de nu får sitta med paddorna en stund. 

Om regnet nånsin ger sig tänker jag att vi cyklar till badhuset och drar på oss de hiskeliga badmössorna en sista gång. 

Lillskruttan har blivit otroligt mycket duktigare på att simma under den här resan iallafall, det är ett stort plus. 
Både jag och min man sov dåligt.
Han var redan vaken när larmet sjöng sin mjuka melodi halv sex. 
Han var märkbart tagen av avskedet, vilket förvånade mig då jag inte upplevt honom som alls lika känslosam vid tidigare avresor till Costa Rica. 

Kinden var blöt.
Tidigare, BK, när vi flög fram och tillbaka och sa hejdå relativt ofta, grät jag alltid vid avsked. På flygplatser, på uppfarter, det var känslosamt.
Men jag minns inte att han grät då.
Så ja, tårarna imorse förvånade mig.
Inget hade flaggat för dessa droppar heller.
Även att han väckte barnen för att säga hejdå, trots att han ju gjorde det igår kväll, förvånade mig. Storskruttan ville inte vakna och fick sova vidare. Lillskruttan klev upp och vinkade i fönstret efter hårda kramar och somnade sedan om bredvid mig medan jag lyssnade klart på Titti Schultz sommarprat.

Sista kvällen med gänget

Nio dagar har vi varit här. Det känns som en månad.

Det har inte varit en misslyckad resa, men vi har haft bättre.

Det finns på riktigt inga badplatser i eller nära Bryssel. Inte ens plaskpooler, vad vi hittat.

Vi har köpt klippkort på badhuset och varit där nästan varje dag. Och det hjälper ju, barnen behöver få bada, men att bada badhus med obligatorisk badmössa när det är 30 grader och sol utomhus, det skaver lite.

Och då menar jag inte bara badmössan.

Vi gjorde en utflykt, och hade tänkt göra fler, men så fick storskruttan magsjuka och då vågade vi inte ge oss iväg på någon övernattning.

Det har varit intensivt familjehäng.

Och det är jag ändå glad över.

För nu åker han imorgon och vi blir återigen en liten trio, jag och barnen.

Ännu allvetande

På många sätt älskar jag att barnen är större än småbarn nu. De kan gå själva, gå på toa själva (nåja, men för det mesta) och förstår begrepp som "akta dig i trafiken" och "vi måste vänta 10 minuter på nästa buss".

Samtidigt älskar jag att de är små nog att inte ifrågasätta viktiga grejer, som typ min auktoritet, men även oviktiga grejer som att jag ofta hittar på svar bara för att de behöver ett svar. 
Typ, Mammaaaaaaa, hur mycket längre måste vi gååå?
Då kan jag svara en kilometer, eller 4 minuter. 
Utan att titta på telefon eller karta.
De ifrågasätter aldrig hur jag kan veta det utan att titta på något av ovan nämnda verktyg. 

Men jag kan samtidigt inte svara bara en liten bit till, eller liknande. Det är för abstrakt. Det måste vara en bestämd enhet i svaret, oavsett om det är en enhet de faktiskt behärskar. 

Jag kan också säga saker som Okej nu ställer jag en timer och om tre minuter stänger vi av tv:n! Och trots att jag uppenbarligen (för alla som lyfter blicken från tv:n) aldrig ställer någon timer accepterar de att jag efter godtycklig tid säger, nu är det 10 sekunder kvar, och sedan stänger av. 

Det här kommer att gå över. Jag fattar det. Så jag passar på att njuta nu.