På stolarnas dynor som jag modigt lämnade ute, naivt litande på teknikens kunskap om vädret.
Vi flyger från Bryssel sent ikväll, vilket betyder att vi har gott om tid att tvätta sängkläder, städa undan och packa.
Det betyder också att vi egentligen bara ska vänta hela dagen.
Jag har städat en av två toaletter, alla handfat utom ett.
Vattnat blommor och damtorkat.
Tvättmaskinen kastar omkring lakan och handdukar.
Sen ska jag dammsuga och skrura.
Barnen har städat sin tremännings rum så fint att de nu får sitta med paddorna en stund.
Sen ska jag dammsuga och skrura.
Barnen har städat sin tremännings rum så fint att de nu får sitta med paddorna en stund.
Om regnet nånsin ger sig tänker jag att vi cyklar till badhuset och drar på oss de hiskeliga badmössorna en sista gång.
Lillskruttan har blivit otroligt mycket duktigare på att simma under den här resan iallafall, det är ett stort plus.
Både jag och min man sov dåligt.
Han var redan vaken när larmet sjöng sin mjuka melodi halv sex.
Han var märkbart tagen av avskedet, vilket förvånade mig då jag inte upplevt honom som alls lika känslosam vid tidigare avresor till Costa Rica.
Både jag och min man sov dåligt.
Han var redan vaken när larmet sjöng sin mjuka melodi halv sex.
Han var märkbart tagen av avskedet, vilket förvånade mig då jag inte upplevt honom som alls lika känslosam vid tidigare avresor till Costa Rica.
Kinden var blöt.
Tidigare, BK, när vi flög fram och tillbaka och sa hejdå relativt ofta, grät jag alltid vid avsked. På flygplatser, på uppfarter, det var känslosamt.
Men jag minns inte att han grät då.
Så ja, tårarna imorse förvånade mig.
Inget hade flaggat för dessa droppar heller.
Även att han väckte barnen för att säga hejdå, trots att han ju gjorde det igår kväll, förvånade mig. Storskruttan ville inte vakna och fick sova vidare. Lillskruttan klev upp och vinkade i fönstret efter hårda kramar och somnade sedan om bredvid mig medan jag lyssnade klart på Titti Schultz sommarprat.
Tidigare, BK, när vi flög fram och tillbaka och sa hejdå relativt ofta, grät jag alltid vid avsked. På flygplatser, på uppfarter, det var känslosamt.
Men jag minns inte att han grät då.
Så ja, tårarna imorse förvånade mig.
Inget hade flaggat för dessa droppar heller.
Även att han väckte barnen för att säga hejdå, trots att han ju gjorde det igår kväll, förvånade mig. Storskruttan ville inte vakna och fick sova vidare. Lillskruttan klev upp och vinkade i fönstret efter hårda kramar och somnade sedan om bredvid mig medan jag lyssnade klart på Titti Schultz sommarprat.
Avsked… fy så sorgligt. Du har säkert skrivit det redan men vart bär det av för honom nu?
ReplyDelete// Lohe
Tung dag. Om det här jobbet han fått nu är tenure-track och jobbet i Costa Rica inte var det så kanske det berodde på att detta är så slutgiltigt (behöver förstås inte vara det men ett tt tänker man ju ofta på som "resten av livet")? Andra jobb kändes kanske mer som tillfälliga lösningar? Bara en fundering.
ReplyDeleteHan är på väg (eller tja, nu är han ju framme) till Arizona, och ja, angående den andra kommentaren så tror jag absolut det ligger mycket i det. Costa Rica var exotiskt, utomlands, och högst tillfälligt. USA är hemma och på riktigt. Så är det ju.
ReplyDelete