Önskar - men gillar läget

Vet ni vad jag skulle önska?
Jo, att vi inte behövde återförenas som familj inför publik. 
Om mindre än två veckor befinner vi oss i Idaho, tillsammans med min man, barnens far. Återigen en familj på fyra.
Men också tillsammans med farmor och farfar, i deras hus. Och även om de har två hus och en lägenhet och vi liksom inte behöver bo i knät på dem så är det ju liksom ändå deras spelplan. Och släkt och vänner och kusiner kommer bjudas in och över och det kommer bli en enda stor julsoppa av alltihop. 

Supermysigt, såklart. På många sätt. 

Men inte helt utan påfrestningar heller. 

Och ja, vi skulle kunna planera några dagar i annan stad eller be om eget space eller bla bla. Ja såklart. Men jag vet hur det är.
Jag vet hur det blir. 
Jag har varit en del av den här amerikanska familjen i 18 år. 

Den är som en vänlig fors. Snäll men kraftfull.
Och man kan försöka simma motströms och formligen ta kål på sig själv medan man misslyckas.
Eller bara låta sig svepas med och gilla läget. 

Uppdatering

Så. Ansökan inlämnad. De senaste två kvällarna har jag suttit i fotändan på barnens sänger när de somnat, istället för surt ihopkrupen i ett hörn med datorn i knät.

Även om jag hoppas att vi drar vissa lärdommar av de senaste veckorna och kan försöka undvika att det blir precis lika kaotiskt, hektiskt, galet nästa gång.. så. Skit samma, nu är det över för den här gången. 

Och chefen har hängt av sig semesterstassen och dragit på sig chefsbyxorna igen. Det är en enorm skillnad. Jag tänkte ofta under senaste veckan att det kändes som att vi stod och skyfflade kol i maskinrummet på en stor ångbåt som tuffade på utan kapten.
Jag mår bra av tydligt ledarskap.
Vacklar direkt när jag upplever att det saknas. 

Och nu ska jag uppdatera er om Belgaren. Inte för att jag tror att någon sitter på nålar, utan för att det nu finns någon form av skiss på steg framåt nu, och faktiskt känns lite hanterbart. 
Han var alltså i Italen förra veckan, då jag och en kollega också var där. 
Där gick han runt och var sitt allmänt otrevliga jag, och flera kollegor reagerade på hans bryska/skitstövliga beteende. Sista dagen blev det en riktig konfrontation mellan honom och en tjej från mitt projekt. I mikrofon, inför publik. Hon höll ihop det bra, men darrade på rösten. Efteråt gick jag fram till henne och sa "well done" och att jag visste hur det kändes. 
Vi är fler nu. Många. Som har sett honom för vad han är. En sur, sexistisk, äldre man. Men vi har män med makt i vårt projekt också, som håller oss om ryggen. Som nu börjar se det här. Och inte tycker att det är okej. Det är enormt betydelsefullt.

Iallafall. Igår pratade jag med min chef om allt det här. Han har varit förstående och stöttande hela tiden. Tar det på alvar. Men nu ser han också och att det är på en nivå där han måste göra något. Det är inte en av hans anställda som inte kan samarbeta, det är en utomstående person som förgiftar ett helt projekt. Typ. 

Mitt i det samtalet hörde projektledaren av sig till mig och bad om ett samtal. Så efter diskussionen med chefen ringde jag projektledaren, som ju inte var i Italien och tydligen inte fått annat än spridda sms och mail angående vad som hänt där, och nu ville ha min ärliga version först, innan han pratade med någon annan. Så det fick han. Vi pratade en dryg timme. 

Och till skillnad från samtalet för någon månad sedan då han i stort sett bad mig be Belgaren om ursäkt och mer eller mindre slängde mig under bussen, så lyssnade han på mig nu.
Bad om mina åsikter och tanker inför framtiden. 

Nästa vecka har vi ett internt möte i projektet om det här problemet och vägen framåt. Och projektledaren ville vara säker på att han visste hur jag kände och tyckte, innan det större mötet. Det kändes bra. Så summan av kardemumman i nuläget är denna: om chefer och ledare bara håller käft och lyssnar först, sedan stöttar sina medarbetare och håller enad front mot utomstående, då går allt så mycket bättre. 

Och nu tar jag snart en totalt jobbfri helg. 

Trött sa du?

Chefen kom hem från semester i New York imorse. For hem, duschade och kom sedan till kontoret. Jobbade lite, gnällde över att han var trött. 
Vi har jobbat som djur medan han har varit borta.
Vi, är jag och en kollega.
Kollegan har också två små barn.
Han är dock inte ensamstående, så på så sätt har han det enklare. 
Jag har dock inte en fru att hålla på gott humör. 
På så sätt har jag det kanske enklare. 

Oavsett. Så är vi också trötta.
Och inte för att vi flugit hem från semester. 

När tanken vandrar

Jag kan inte ens minnas en dag då jag inte jobbade. Helg eller inte. Till en viss del är det mitt eget fel, jag har ju utnyttjat flexibiliteten i mitt arbete för att kunna hämta tidigt, skjutsa till innebandy osv. och sedan ta igen det kvällar och helger. 

Men nu. 

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att fundera på om det måste vara såhär. 

Shout out till familj, vänner och grannar som steppar upp och in och lagar lasagne till mina barn, bjuder in till kakbak och lek. Hjälper den som jobbar, jobbar, jobbar utan att riktigt minnas för vems skull längre. 

Deadline är på onsdag. Nästa helg stannar datorn på kontoret. 

Basta!

Bästa med Italien:
Kaffet. De kompromissar icket med kaffet, italienarna. Man kan stå ute i fält i regn i fyra timmar, äta fuktiga croissanter och kissa i lådor, men kan ge sig attan på att det står en ditsläpad nisse under ett improviserat plåttak nånstans, vars enda syfte är att kränga den ena omsorgsfullt bryggda espesson efter den andra. 

Pastan. Spänstig som en elitgymnast. Med sås som kokat långsamt och ost från himmelriket. Inget sladder från Kungsörnen här inte. 

Kyrkorna. Säga vad man vill om katolikerna, men springer alla omkring och är livrädda för synden så blir tydligen kyrkorna desto maffigare. Har fått kika i katedraler byggda före Rom. 

Sämsta med Italien:
Frukosten. Jag gillar kladdkaka. Citrontårta och päronpaj också. Men vill inte ha det till frukost. Tycker att croissanter är på gränsen. Speiellt om de är fyllda med choklad och pudrade med socker.
Kan vidare förstå att klämmer man en fyrarätters till middag efter klockan 20 kvällen innan behöver man inte gröt och ägg klockan 7. Men yoghurt? Rostbröd? Kokt ägg kanske?
Obs fattar att alla italienare inte äter just den hotellfrukost jag serverats, men här är det mina fördommar och frustrationer som vädras, mkej?

Dessutom är listan slut där. Jag gillar Italien. Lite tråkigt att vi inte har några fler resor dit inplanerade nu. Å andra sidan går nästa jobbresa till Spanien och det ser jag fram emot, tänker att det ju ändå är lite same same. Fast det skulle jag ju inte säga till en italienare, eller spanjor. 

Nu är jag på väg hem och ska åtminstonde spendera kvällen utan arbete och med mina barn. Uppdatering om Belgaren får komma senare. Vill inte tänka på honom mer än absolut nödvändigt just nu. 

Och Belgaren

Är nu på min sista jobbresa för den här terminen. Italien igen. Landar i Rom för tredje gången och har fortfarande inte sett Rom.
Belgaren är här.
Har inte träffat honom ännu, men vet att han är i stan. Skickade ett mail honom i fredags morse. Artigt, tydligt, formulerat med input från samtliga projektmedlemmar.
Han svarade 15:19 på eftermiddagen och tackade för mail och höll med om att det skulle bli positivt att kunna föra diskussioner face-to-face närmaste dagarna.
20:17 på fredagkväll skickar han ett nytt mail, adresserat till mig personligen, där han uttrycker sin ilska över att inte blivit konsulterad i diverse frågor och avslutar med att erkänna att han är medveten om att det här är ett otrevligt mail han skickar, men att han hoppas att det i alla fall är tydligt.

Tydligt är det. Jag sitter i ett barnrum. Lillskruttan sover och storskruttan håller på att lägga alla kuddar och gosedjur i ordning för natten. I rummet råder ro men in mitt inre blir kvällsmys undanträngt av ett blytungt mörker. Jag börjar gråta men vill inte visa det så jag viskar till mitt barn att jag måste gå på toa och smyger ut och snyter mig och torkar av ansiktet. Sitter sen och ser genom fuktiga, röda ögon hur hon somnar. Sätter mig i soffan och formulerar ett mail till vår projektledare. Skickar det inte.

(För, om ni inte visste det så är det såhär. Endast positiva och/eller väldigt, väldigt viktiga jobbmail får man skicka under kvällar och helger. Dåliga nyheter som inte är akuta kan vänta tills kontorstid. Bajsmackor ska man helst inte skicka alls. Men är man en kränkt, äldre man som inte kan låta bli, kan man med fördel vänta även med dessa tills mottagaren åtminstone kan läsa dem på arbetstid.)

Sen försökte jag släppa det så gott jag kunde under helgen. Vi är inne i en helt galen tid nu arbetsmässigt där vi skriver en ansökan som ska vara inne nästa vecka samtidigt som vi är i Italien för ett helt annat projekt och jobbar dygnet runt. Typ. Det är inte alltid såhär. Obs. Men nu är det fasen helt bananas. I söndags betalade jag en kollega som inte jobbar med ansökan för att ta mina barn på bio så att jag kunde jobba ostört en stund. Jag helgsaktiverar barnen med gympa, utelek, biblioteksbesök, och sen sätter jag dem i soffan nån timme och jobbar så mycket jag hinner. Och sen upprepas detta tills helgen är slut och jag börjar jobba igen.
Men, som sagt, jag ska ta det lugnt sen.
Det blir bättre. Det är inte alltid såhär.

Jallafall. Igår morse skickade jag mailet jag skrev i fredags till projektledaren. Han tackade och försökte samtidigt lugna och stötta mig. Tror jag. Han är snäll men extremt konflikträdd. Projektledaren är inte i Italien. Inte min chef heller, han är i New York på semester för tillfället och honom har jag inte tänkt störa med detta under semestern.
Men vi kommer att ha ett samtal i närtid.
Igår kväll i stimmig och glad restaurang gled diskussionen över pizzan över på Belgaren och jag känner nu, morgonen efter, att jag borde behärskat mig.
Man vet aldrig vilka öron som är snälla.

Saltet är målet

Var på uppföljning angående blodprov och hälsokontroll igår. Förrut var det tydligen så att alla kallades till 40, 50 och 60-års kontroll. Men om det var corona eller besparingar eller nåt annat (dock knappast kraftig minskning av diabetes och hjärtsjukdomar) som gjorde att de slopade det vet jag inte. Nu väljer Regionen istället slumpmässigt ut ett antal 40-taggare som de sedan följer upp vart tionde år. Och jag blev utvald.

Sköterskan jag träffade på mitt besök igår var 57 år gammal, hade två vuxna döttrar (21 och 26 år gamla), levde som sambo, hade varit på Kanarieörna i vintras och arbetat på samma vårdcentral i 19 år. Hon var ingen person som styrketränar, men gillade promenader. Tog gärna ett glas vin till helgen.
Varför vet jag allt det här?
För att hon pratade mer om sig själv än lyssnade på mig. 

Men hon hade en mall att följa för att vårt samtal skulle gå till på rätt sätt. Det var viktigt att vi satte upp mål. Till nästa gång. Då jag är 50 år. Då kommer jag få samtala med någon annan, för hon vill gå i pension senast vid 63. Fast måste hon vänta till 65 kan det vara okej. Men hon vill iallafall inte byta arbetsplats. 

Hon frågade om fysisk aktivitet och kom motvilligt fram till att jag rör mig mer än tillräckligt och inte behöver vare sig ett mål kopplat till träning eller ett RFA (Recept för Fysisk Aktivitet).
Hon frågade om alkohol och förslog att jag skulle behöva lite mer socialt liv, men det var inte ett mål som fanns på hennes lista så det fick vara. 
Hon frågade om matvanor och ville först att jag skulle sätta som mål att börja äta mer nyckelhålsmärkta mejeriprodukter (värsta bra målet, fanns på listan!), men gav sig när jag sa att jag tycker att jag rör mig tillräckligt och har små barn som inte behöver äta lättprdukter och därför inte heller jagar nyckelhål. 

Så långt så väl. Hon var nöjd över att jag var såpass frisk och hälsosam, men uppenbart brydd över bristen på målsättningar.
"Saltar du din mat?" frågade hon trevande.
Det erkände jag att jag ofta gjorde. 
"Kan du salta den mindre?" undrade hon hoppfullt.
Jag medgav att så var det nog. Det borde rimligtvis vara möjligt liksom.

Jag trodde hon skulle klappa händerna. Det syntes att hon ville.
Ett mål!
Vi hade ett mål.

Sen gick vi igenom blodproverna och konstaterade bland annat att eftersom jag tack vare det genetiska lotteriet har lågt blodtryck, så behöver jag, baserat på mina värden, egentligen inte oroa mig för saltintaget.
MEN, sa hon och spände ögonen i mig. Nu har vi satt ett mål, och det håller du dig till!

Skulle väl inte våga annat. 

T - en månad

Idag kom snön. Vinterskorna står i förrådet. Cykeln har fortfarande sommardäck (för eventuella läsare som inte byter till vinterdäck på cykeln - det är som ett måste på mina breddgrader), jag har fortfarande fingervantar på barnen. 
Hinner inte med.
Idag är det exakt en månad kvar till avresa. 
Barnen så pepp. 
Jag är också pepp, det är jag. 
Och stress. Och pepp. 

Har haft blandade känslor för mitt jobb senaste veckorna. 
Sämre än vanligt. 
Tankarna har börjat fönstershoppa alternativa karriärer. 

Sånt som inte är samma

Det händer väldigt ofta att folk frågar mig hur jag fixar två barn och heltidsjobb utan partner i hemmet. Det händer också relativt ofta (senast igår kväll, därav detta inlägg) att folk säger saker i stil med "Ahmen jag kan faktiskt tycka att det är ganska skööönt att vara själv med barnen när min man/fru reser bort ett par dagar!"
Och det kan jag väl visst förstå att de kan tycka. Minns ju själv hur det var när man var barn och den ena föräldern var borta några dagar och den andra då ofta släppte lite på strängheten och det kunde bli pizza på en onsdag, extra TV och glass till kvällsmat.
(Värsta snällt ju, tänkte man som barn. Ett sätt att palla vardagen och undvika konflikter, fattar man nu)

Men det är inte samma sak att pappa är borta i fyra dagar och fyra månader. 
I fyra dagar kan man släppa på vardagens stela ramar och köra lite lajbans, everything goes, spelar roll snart är allt som vanligt igen.
När vi snackar fyra måndader måste man skapa en ny vardag.
Vara både mamma och pappa.
Finnas där för alla utom en själv.
Det är inte lätt. 
Det är fan skitsvårt.
Men det brukar jag inte orka ta upp. Gjorde inte igår heller. Utan nickade bara stelt och mumlade nåt i stil med jaa, jo det kan ju vara skönt.
För verkligheten är en sådan party pooper. 

Rapport

Första kvällen med hund i huset tog hunden en bit skinkmacka ur lillskruttans hand och åstadkom en mikroskopisk reva på barnets finger.
Hunden skulle med största sannolikhet hävda att barnet bjöd på macka. Gissar här erftersom hunden varken kan eller verkar särskilt intresserad av att kommunicera sin version av händelsen.
Medan barnet bestämd hävdar att hunden högg mackan ur handen på henne á la krokodil som lurar i vassen. 

Oavsett så har detta resulterat i att lillskruttan nu inte vill ge hunden godsaker ur handen längre, utan kastar korvslantar och annat hundgodis så långt ifrån sig som hon bara kan medan hon skriker
Rapport Kira!! Rapport!!
Varpå hunden glatt rusar efter munsbiten och glufsar i sig den.
Och eftersom barnet inte vet vad varken rapport eller apport betyder (uan bara att det är nåt såntdär man skriker på hundar ibland när man kastar saker) så är både hund och barn väldigt nöjda med detta upplägg. 

När hälften vore nog

Ett barn som är på gränsen för rosslig för att gå på förskolan.
En hund som inte kan låta bli att skälla så fort någon går i trapphuset utanför lägenhetens dörr.
Hantverkare som går upp och ner i trapphuset nonstop. 
En projektansökan vars deadline kryper närmare och närmare och en grupp människor som å ena sidan skickar ingen fara, krya på sig, klart du ska vara hemma och å andra sidan skickar mötesinbjudningar och frågeställningar och inte pausar bara för att jag måste försöka pausa. 
En lägenhet där gamla fönster bytts ut och nya är på plats men gardinstänger ligger i soffor och på sängar, stora pappersremsor täcker golvet, fönsterbrädor är nerplockade och dammet, dammet, dammet täcker allt. Har damsugit det värsta, men eftersom de uppenbarligen inte är klara känns det inte lönt att städa alltför ambitiöst. Plus hund alltså, blöt hund dessutom, som drar in en massa skit. 
Hundvakt ja, barna älskar't. 
Men tajmingen kunde inte varit sämre.  
Och imorgon kommer katten hem, som varit hos mina föräldrar medan vi var i Luleå, men nu ska tillsättas den härliga mix som är vårt liv just nu.