Skyll er själva här kommer boktips

Asså okej, nu är inte det här en bokblogg (... men det kan bli!) 

Fast det ska det inte bli. Måste bara säga en grej. Eller 2-3 grejer.
Vi får se. 

Okej. Sara Strömberg och hennes serie om buttra Vera. Jag tycker att dom är bra och som sagt, Skinn var bäst hittills. Läsvärda och välskrivna. Kanske inga bladvändare som slukat mig helt. Men bra. 

Serien jag var tvngen att pausa pga bibliotekshets är Sara Lövestams böcker om Monika Bengtsson. Inte deckare, utan lågmält intensiva skildringar av något så spännande och sexigt som ofrivillig barnlöshet och släktforskning. Säg den som inte får eld i baken och pirr i magen av det, va? Den första heter Ljudet av fötter. De är bra. Jag älskar hennes språk. 

Och på tal om Sara Lövestam, hennes böcker om Kouplan, där den första heter Sanning med modifikation, är så sjukt bra. Kasta er över nu!

Varsågoda. Så kan man läsa böcker och strunta i det faktum att världen verkar gå åt helvete. För helvete alltså, vad händer egentligen?

Puh

Bra böcker ska avnjutas likt en god middag.

Typ. 

Men även en god middag intagen ståendes vid diskbänken medan barnen bråkar med pappa i duschen är bättre än ingen middag alls. 

Och en bra bok lånad på snabblån pga nyutgiven, men sedan bortglömd pga höll på med annan bra serie, är bättre hetsläst i bilen, i soffan, i sängen, på gräset, på toan.... än oläst. 

Så jag läste ut Sara Strömbergs Skinn på parkeringen medan barnen handlade glass på ICA och sedan hann jag precis lämna tillbaka den innan biblioteket stängde för helgen. 

Nu kvarstår en lättnad över att jag hann läsa den, blandat med en olustkänsla av att jag inte alls hann njuta av den.

Den bästa dagen

Var det igår, enligt min 8-åring. 

Hon sa det helt spontant, på väg in i duschen, alltså mamma... det här typ den bästa dagen!
Och jag är böjd att hålla med. 

Min förmiddag var kanske inte så spexig, jag satt och förberedde en intervju, men barnen lekte fint med grannungarna och sprang upp och ner i huset, in och ut på gräsmattan. 
Efter lunch packade vi in oss i bilen och körde till en sjö med vänner. Badade, solade, fångade småfisk och stannade långt mycket senare än vi tänkt.
Körde så småningom hemåt och beställde sushi på vägen för herregud orka laga mat när man har intorkad solkräm i håret och gammal sand mellan tårna.
Och efter middag och dusch för samtliga kröp vi allihop ner i soffan och kollade fotbolls-EM tillsammans. 

Lillskruttan är nog egentligen väldigt ointresserad av spelet. Men hon njuter av gemenskapen och hejar konsekvent på laget som leder. 

Det var inget speciellt och ändå väldigt speciellt alltihop.
Kanske den bästa dagen. 

Störvarning

Något jag verkligen kan störa mig på är när människor med konstnärlig eller musikalisk talang försöker pracka på sitt intresse på andra. 

Exempel? Jajjemums kommer här. 

Och, bör tilläggas, jag är eventuellt lite extra känslig för sånthär beteende efter 20 år med en känslig konstnärsjäl till svåger. 

Bör väl för sakens skull också tilläggas att sånthär beteende säkerligen även finnes hos sportfiskare, löpare, korsordsfanatiker, etc. Men jag har främst drabbats från förstnämnda kategorier.
 

Okej, detta hände igår kväll. Ett gäng vänner äter middag och har trevligt på en altan. Ett nytt tillskott i gänget (ung, konstnär, och nybliven pojkvän till en etablerad deltagare) konverserar och har trevligt, eller ja om han har trevligt vet jag ju inte, men han verkar iaf göra sitt bästa för att vara trevlig. 

Min man berättar om området i Arizona där han kommer spendera kommande läsår. Det ligger på hög höjd och det finns en massa möjligheter för vandring och backpacking. 
Vacker natur. 
- Du borde ta med ett skissblock när du vandrar! säger konstnären. 
Det är inte meningen, men ur min mun kommer ett frustande pysljud. Jag hånskrattar inte. Men tanken på min man (en person som JAG känner väldigt väl, en person som konstnären INTE känner väldigt väl) sittandes på en sten med storslagen natur åt alla håll och.... skissa streckgubbar. Är väldigt rolig. 

Inte för att det är roligt med folk som skissar.
Inte för att det är något som helst fel med att skissa.
Men för att min man inte har varken intresse eller anlag för teckning. 

Att han skulle ta med ett skissblock ut i naturen är lika troligt som att jag skulle ta med en trumpet till gymmet.
Tanken är i det närmaste absurd.
Och därför rolig. 
Jag ser att min man får samma bild i huvudet som jag och kämpar mot leendet.

För konstnären tolkar mitt frustande pysljud som ett hån mot honom och hans förslag. 

- Varför är det roligt? frågar han.

Och jag försöker förklara, men får till slut inse att precis som så många gånger tidigare är det bara att ge upp. 

Och det stör mig. För naturligtvis är det så att om jag (eller vem som helst) skulle öva på teckning, eller piano, eller sång... så skulle vi mest troligt kunna bli bättre. Så är det.
Men, och det sa jag igår också, jag har inget intresse för det. Om någon satte ett skissblock och en penna i min hand skulle jag skriva ord. Inte rita bilder. 

Det är inget fel med det. Inget konstigt. Alla är vi olika osv.
Men konstnären ville inte se det så. 

Ville inte släppa det. 
Alla kan teckna mässade han. 

Och ville inte lyssna på att alla kanske inte vill.  

En bit in i juli

Idag låg jag i hängmattan och läste en bok. 

Jag blev ganska myggbiten och det var inte så skönt för nacken heller. 

Men ändå.

En av grejerna som var viktiga för mig när vi köpte stuga var att den skulle ligga så pass nära stan att man kunde åka bara över dagen. Under hela min uppväxt var stugan en plats man åkte till för att stanna minst två nätter, oftast fler. 
Nu har vi 30 min från lägenhet till kohage (och stugan som ligger bredvid).
Storskruttan hade bjudit in två kompisar att följa med över dagen utan att tänka på att endast ett extra barn ryms i vår bil. Så efter en massa sms fram och tillbaka lyckades jag lösa det igår kväll så att den ena kompisens mormor kunde köra en bil och alla fick följa med. 

Den där detaljen att stämma av hemma innan man bjuder kompisar... vi jobbar på det. 

Och på tal om jobbar. Det som var ett smart upplägg i teorin har visat lite knepigare i praktiken. Jag trodde jag skulle spendera min arbetstimmar med en rapport, men så mycket annat har kommit i vägen att jag ligger i överkant vad gäller timmar men i underkant vad gäller rapporten. 
Jag har alltså jobbat mer än jag skulle men fått mindre gjort (just på rapporten då) och känner mig stressad över det pga rapporten har en deadline och jag har en familj som är väldigt, väldigt less på min dator. 

Livspusslet. Hur fan gör folk?

Respekt

Jag hade ett digitalt möte på kalendern mellan 10-12 igår.
9:30 mailade han som skulle leda mötet att han satt fast på ett tåg och därför ville boka om starttiden till 10:20 för att ingen skulle behöva vänta.
11:48 meddelade han att han avsåg avsluta mötet i tid klockan 12 och därför nu ville börja sammanfatta nästa steg och hur vi går vidare. 

Vi avslutade prick 12. 

Idag hade jag ett möte 13:30-14:30. 
14:40 hade hon som ledde mötet inte ens hintat om att vi kanske borde runda av. 14:48 ursäktade jag mig och sa att jag var tvungen att avvika. 

Men jag blir galen på sånt. Har man bokat en timme och det sen inte visar sig räcka, då kan man fråga "hur ser allas kalendrar ut, är det ok om vi drar över 10 minuter?"

Att bara anta att alla har tid. 

Det är så respektlöst. 

Juli

Så kom juli, och med juli kom det sommarväder jag hatar mest av alla sommarväder. Svala temperaturer nånstans mellan 13-17 grader, molnigt och med kalla vindar.
Då kan man hålla sig för skratt.
Man kan också använda samma skaljacka som resten av året. 

Hellre storm och regn. 
Det här är ett sådant icke-väder. 

Men jag har inte semester.
Det är iallafall lite skönt.
Jag slösar inga lediga dagar på det här diset. 
Istället jobbar vi skift så jag cyklar till kontoret medan huset ännnu sover och kommer hem vid eftermiddagskaffet. Mannan jobbar eftermiddag till sen kväll. 
Och jag längtar till Belgien.
Sommarens tvådje resa.