Saturday, 21 November 2026

Inte längre DSP

Nu har jag jobbat min sista dag på dagcentret. Jag var ju som sagt inte ärlig med att vi skulle lämna Arizona så pass snart när jag sökte jobbet och jag var inte heller ärlig när jag lämnade. 
Efter en massa funderingar och vånda så valde jag minsta motståndets väg och ljög och sa att min svärfar ramlat och slagit sig, det har han inte, och att det är därför vi åker upp till Idaho redan nästa vecka.
Jag har sagt till min chef att vi ska vara där över jul och nyår att vi förmodligen kommer tillbaka till AZ någon gång i januari.
Det är inte sant.
Men rent tekniskt blir resultatet detsamma.
Jag tas bort från listan på tillgängliga timanställda.

Att jag inte sa sanningen är mest för att jag är feg. Och sen ville jag inte heller att det skulle bli någon stor grej på min sista dag. Att åka till Sverige är så definitivt. Det märker vi ju med barnens skola. Det är avslutningsfester och gulliga I will miss you! kort åt höger och vänster. Jag ville bara jobba klart och smita ut med ett Tjarå, vi hörs!

Att jag inte heller gav jobbet my two weeks, vilket är standard uppsägningstid på många jobb här är dels för att jag inte tycker att de förtjänar två veckors varsel när vi anställda får schemat för nästa vecka fredag eftermiddag. Om de inte kan ge oss framförhållning tycker jag inte att vi är skyldiga att ge dem det.
Och dessutom var jag tämligen säker på att skulle jag säga att jag lämnar om två veckor hade jag inte fått behålla mina timmar. Och det tror jag fortfarande. Jag meddelade närmast ansvariga i onsdags och torsdag morgon får jag ett sms om att min fredag kapats i hälften.
4 timmar istället för 8. 

Jag kommer inte sakna det här jobbet. Men det värker ändå lite i hjärtat. Det är som att lämna barn, som inte förstår varför man inte kommer att ses nästa vecka. 

No comments:

Post a Comment

Pengar och doftljus

Idag när vi gick över parkeringen på Walmart såg vi en familj, två vuxna och ett litet barn i barnvagn, som stod och tiggde. De hade en kart...