Planerna som blev av

Fredag förmiddag ringde jag min kompis som jag (tillsammans med hennes man och barn) bjudit hem på middag på fredagkväll. När jag bjöd in var det naturligtvis med förebehållet "om alla är friska" och det räknade vi båda två med att alla inte skulle vara.

Men dom var friska. 
Och vi också.
Helt förvånade kom vi alltså fram till att vi faktiskt kunde ses. 

Och det blev jättetrevligt.

Min man lagade all mat och bakade två tårtor. 

Det fick han mycket beröm för.

Det var ingen som kommenterade hur rent det var på toaletten eller lovordade min insats då jag hållit barnen ur vägen för kocken så han fått jobba totalt ostört. Samt sprungit på affären tjugoelva gånger då han behövde mer mascarpone eller fått slut på aluminiumfolien.

Det är sånt som inte genererar lika stora applåder.  

Klädregler

Förrutom covid står det inte mycket i tidningarna nu för tiden. Men en grej jag läste om häromdagen var att Engelska Skolan fått kritik för att de har regler angående hur långa flickors kjolar måste vara. De har även regler kring hur långt ner på höften/rumpan byxor får vara nedhasade. 

Fruktansvärt!
Ett brott mot valfriheten!

Nu anmäler vi!

Så, typ, var den journalistiska vinkeln.

Till de som upprörs över dessa regler... jag vet inte. Om jag var lärare och en ung flicka kom in klassrummet i väldigt utmanande kläder, så skulle nog min instinkt vara att vilja svepa en filt om henne och säga något snällt om att inte växa upp så fort.
Men det får ju inte en lärare göra. En lärare får däremot luta sig mot skolans regelverk och hämta låne-leggings som flickan får dra på under kjolen.

Jag tycker det är bra. Jag tycker att det skyddar eleverna. Får man inte ha kort kjol blir det heller inget tryck att ha kort kjol. Måttstocken de använder är att om man står med armarna hängandes rakt ner och knyter näven, får inte kjolen sluta ovanför knogen. 

Prova.
Det är ganska kort. 

Jag tänker också som mamma till flickor, att det är tacksamt att skolan har såna regler. Då slipper man ta fajten hemma. För knappast att jag skulle låta, eller vilja att min dotter gå till skolan med så kort kjol. 

I övrigt håller jag inte Engelska Skolan om ryggen, btw. 

 

Bonus för jag vet ju att ni saknar na'

PNM. The mother of negg.
Hår mår hon?
Vad suckar hon tungt och östeuropeiskt över?
Vad saknar hon?
Den sista var lätt. Finland såklart.

Vi skulle ju ses i helgen eftersom vi hade en morfar att gratta förra helgen. Men nu var dom sjuka. Allihopa. Väldigt sjuka.
Behövde inte hjälp med att handla nånting för ingen åt nånting. 
Har ni testat er? frågade jag såklart. 
Njet, sa hon, this is not covid. This is worse. 

Veckans matsedel

Har fortfarande inte fått covid. Eller blivit sjuka i huvudtaget. Vad vi har märkt. Är helt klart förvånad.
Så vi inleder en vecka till och ser hur länge det håller. Räknar inte direkt med att planerna jag faktiskt gjort för helgen ska bli av. 

Och på tal om planering. Jag har förstått att det är populärt att göra veckoplaneringar för vardagsmaten. Framförallt hos barnfamiljer.
Jag fattar varför.
Har faktiskt själv försökt ibland. Men ids sen aldrig hålla fast vid det. 

Man skulle såklart kunna sitta ner en gång i veckan, reka kyl, frys och skafferi, stämma av med skolornas matsedlar och sedan planera veckans alla middagar, samt inköp.

Men orka. 

Jag gör istället så att när jag hämtar barnen på eftermiddagarna frågar jag vad de fått till lunch och sen försöker jag bara se till att vi inte äter exakt samma hemma. Eftersom de går på olika skolor får de inte samma sak till lunch. Och eftersom de är barn kommer de inte alltid ihåg, eller bryr sig om att försöka komma ihåg, vad de ätit. 

Ibland har jag tänkt att om man skulle skapa en matsedel utifrån hur mina barn beskriver sin mat... då skulle den se ut typ såhär. 
Varsågoda.

Mån: Vit sås som är god men är gurkan är slut
Tis: Ketchup med makaroner eller kanske majs
Ons: Inte så god gryta
Tor: Gul mat
Fre: Ris och nåt mer
Lör: Mat med röd sylt
Sön: Inte köttbullar utan det där andra

Bon appetit!

Sjukt, eller bara osvenskt, beteende

Jag dricker kaffe varje morgon. De allra flesta dagar dricker jag sen även en kopp på eftermiddagen. Inget konstigt med det. Jag laddar som regel bryggaren på kvällen så att det bara ska vara att slå igång den innan jag ställer mig i duschen på morgonen. 

Det går liksom av sig självt.

Min man dricker kaffe ibland. Vissa dagar. Andra inte alls. Ibland på morgonen, ibland på eftermiddagen. Det gör det omöjligt att ladda bryggaren med lagom mängd kvällen innan, för jag måste ta i så att jag får en full kopp även om han får feeling och också ska ha, samtidigt vill jag ju inte brygga en massa kaffe som ingen sen dricker upp.

Det som stör mig mest är det här oskicket att liksom hålla på och känna efter.
Hmm få se nu... ääär jag sugen på kaffe idag? 
Och mind you, det här är ingen gourmand vi snackar om. Utan en helt vanlig karl som gärna står framför kylen i bara kallingar och äter kall pasta direkt ur plastbyttan. 

Men coffee you said?
Well, well.... let me think.

Mitt i livet?

Min 40-årsdag är alldelens runt knuten. Det känns gammalt. 40.
Men min eventuella 40-årskris är ingenting jämfört med den kris jag hade när jag skulle fylla 30. Den började typ ett halvår innan födelsedagen och förvärrades, eller intensifierades, av framförallt två faktorer: att jag inte hade fått barn ännu och att vi vid det tillfället hade en bekantskapskrets där många, inte alla, men majoriteten kändes det som, var ett par år yngre.
Först ut var jobbigt.

Vid 40 har jag mina två barn, ett jobb jag trivs med även om jag fortfarande funderar på vad jag ska bli när jag blir stor, och har provat köpa stora grejer som hus och frysbox, även om jag sedan sålt bägge.

Vid 30 stressades jag av tanken på det jag ännu inte gjort. Nu stressas jag snarare av att tanken på tidens gång och all tid som inte längre finns kvar. Där bristen på barn var en stor orosfaktor för tio år sedan är närvaron av samma barn nu en källa till ro. När jag stressas över tiden kan jag tänka på barnen, se min egen obetydlighet, och landa i att det är deras framtid som är viktigast.

En stor anledning till att jag så starkt ville ha barn var just att jag ville bli mindre självisk. Därmed inte sagt att man automatiskt är en självisk person om man inte har, eller vill ha, barn. Det var bara så jag kände. 

Eftersom jag och min man träffades när vi var 22 och gifte oss vid 27 har jag aldrig heller känt den där stressen att hitta den rätte innan det är försent. Nu när vårt förhållande visserligen knakar och brakar så känner jag ändå ingen direkt stress över just min egen identitet i förhållande till mitt äktenskap.
Det är tärande att bråka, det är en stress att inte kunna bestämma hur vi ska ha det.
Det är det absolut.
Men tanken på separation är främst jobbig på grund av de praktiska frågeställningarna. Tanken på mig själv som singel vid 40 känns inte speciellt jobbig, tror tvärtom det är en ganska bra ålder att vara singel, förutsatt att man inte har panik att hinna föröka sig.

Men det är hypotetiskt alltså. Vi har planer på att hyra stuga på sportlovet. Inte på att skilja oss. Såatte, summa summarum så finns det som alltid mycket att gnälla på. Men det tar vi en annan gång. Är detta mitt i livet mitt så är det inte så illa. 

Hur lyckas man?

Armen värker av tredje dosen.
I övrigt inga bivärkningar att gnälla över, ännu iallafall. 

Imorse när jag och barnen gick till cykelgaraget för att hämta Berit släpade storskruttan efter. Dom är aldrig synkade, är en arg är den andra glad. Är den ena långsammare än en drogad sengångare är den andra färdigklädd och tandborstad på fem röda. 

Lillskruttan studsade fram och babblade om hur spännande det skulle bli att visa sina kompisar den nya Paw Patrol-tröjan jag fyndat på Tradera och som kom och lyste upp måndagseftermiddagen igår.

Jag ropar över axeln till storskruttan att gå fortare. 
"Det går inte!" ropar hon tillbaka.
"Kom igen nu, skynda dig!"
"Men mammaaaa, mammaaaa!! Jag kan inte gåååå!"

Till slut vänder jag mig om. Då har ungen lyckats trassla in benen i gympapåsen hon bär på ryggen och ligger på mage på cykelbanan med ben och armar ihopsnörda på ryggen. 

Och nä, okej då. Då kan man ju faktiskt inte gå.