Mera Amerika

Vi fortsätter flänga mellan mellan staden med villakvarteren och det pittoreska gruvsamhället. Båda har sin charm och sina fördelar. Men mest föredrar jag att vara där mina svärfödäldrar inte är.
För lugnet. För egentiden.
Nu är vi i gruvsamhället. Här finns en pool som är både gratis och öppen varje dag mellan 12-17. 

Båda barnen har klarat det simprov som gör att de får vara på det djupa.

Varje dag springer de fram till luckan. 

Lillskruttan måste stå på tå för att nå upp. De säger sina namn och får ett plastband (olika färger varje dag) runt armen. Sen är det bara att hoppa i. 

Idag lyckades vi äntligen tajma bibliotekets öppettider och lånade inte bara en hög böcker utan sajnade även upp barnen för deras Summer Reading Program. 

Ett belöningssystem där man fyller i varje kvart barnet läser och de kan sedan kvittera ut olika små priser och presenter. Första tre timmarnas läsning ger en glass på McDonald's.

Båda barnen har redan läst en timme bara idag. 

Här finns också familjen Antivaxx. 
Eller, det är frun som är antivaxxare och barnen som är ovaccinerade. Mannen har eventuellt politiska åsikter också men håller dem mer för sig själv. 
Vi lärde känna varandra för typ 15 år sedan. BK. När livet var mycket skidor och inte lika mycket ansvar. Min man och hennes man klickade pga high school nånting och de visste av varandra sedan innan. Hursom. 

Hon är den största patriot jag vet och det knäppaste är att hon inte ens är amerikan utan från Kanada. 
Men hon hemskolar barnen som är jämnåriga med våra barn och följer man henne på Instagram repostar hon den ena vidriga videon och åsikten efter den andra. 

Jag har slutat klicka på hennes inlägg.

Det eskalerade under pandemin och när den var över gled hon istället in på anti-trans och anti-alltmöjligt. 
Dessutom har hennes man nyligen gått igenom en väldigt svår sjukdomstid och det är typ ett under att han ens lever. Så familjen har inte haft det lätt. 

Hon känns också lite som ett klassiskt offer för högerpropaganda då hon är en hemmafru som hemskolar barnen i ett pyttelitet blue collar-samhälle och spenderar mycket tid online. 

Bla bla. 

Vi hade iallafall inte setts på tre år när vi sammanstrålade nu för några veckor sedan. 

Jag tänkte att det skulle vara spänt.

Att hon blivit någon annan med tanke på all skit jag ser henne lägga ut.

Men icket. 
Barnen klickade direkt och även om hennes nyfunna åsikter ibland lyser igenom så tar de inte över umgänget. 

Och jag känner att jag å enda sidan visst skulle kunna säga att det är en dealbreaker att inte hänga med Trumpare som har politiska åsikter jag inte kan stå i närheten av. Men å andra sidan tror jag inte att hon egentligen tycker det hon säger sig tycka, och att det då är ännu viktigare att  kunna umgås och föra samtal och visa att man kan tycka olika men ändå bete sig.
Jag vet inte. 
Hade jag inte sociala medier skulle jag ju inte ens veta det här.

Kanske är det bara ursäkter.  

Men en sak är säker. 

Det är inte bara mjölken, kanelen, och smöret som är annorlunda här. 

Det sociala klimatet är det också. 

Man ska säga Thank you, Excuse me, Please, och You're welcome. Ordentligt, så man inte får ett I can't hear you.

Speak up.
Håll upp dörren. 
Det är viktigt. 
Bordsskick är det inte.
Och man kan inte anta att folk vet om, eller tycker, eller tror på, nånting...
Inte som i Sverige.
Allt det här som jag lärde mig för så länge sedan. 
Barnen lär sig nu.

Status

Jaha.

Jomen.
Om vi börjar med fyrverkerierna. Det smällde verkligen, och slutade fan aldrig. Tacka vet jag nyår då man liksom ändå har tolvslaget att förhålla sig till. Sen smäller det ju alltid både före och efter ändå, men man man kan ändå räkna med att kulmen är kring midnatt.

4:e juli, not so much.

Det började så smått redan vid 19-tiden, trots att det inte ens börjat skymma. En timme senare började solen så smått gå ner och då pangade det desto mer. Vid 21 var det mörkt och man kunde se (och inte bara höra) fyrverkerier från alla håll.
Sen höll det på. Vid 22 hade siste man och barn ur vår skara gett upp och vi borstade tänderna till höga knallar och väggar som lystes upp av färgglada blixtar. 
Jag vaknade upp vid 02 och då höll det fortfarande på, om än lite mindre intensivt.

Igår var det rea på fyrverkerier och det smällde en hel del igårkväll igen. 

Idag ska vi se matchen (USA-Belgien) hos vänner. De smäller upp en projektor i trädgården och samlar grannar och bekanta. Jag låtsas inte längre heja på USA. Höll god min för barnens skull tills Trump gav sig in i syltburken och gjorde det han gör bäst, riva upp dommar och visa att lagar och regler minsann inte alls gäller för alla.

Fy fan.

Heja Belgien.

Nu har vi varit här i tre veckor och det är dryga två veckor kvar tills avresa mot Arizona. Jag ser fram emot det. Det är supermysigt att träffa gamla vänner. Men också så sjukt tärande att bo i väskor och inte få äga sitt utrymme nånstans.  

Nu smäller det

Idag, 3:e juli, är inte bara dagen före 4:e juli. Det är också Idahos födelsedag. Statehood Day. Vi befinner oss i det lilla gruvsamhället. Jag sprang en vända imorse i rimliga 17 grader (ska ändå inte bli så varmt idag, 25 typ) och såg två stora pickups med sydstatsflaggan som körde genom stan. 

Det är alltid så. Nån som ska hålla på. Lätt att vifta bort å ena sidan. Idaho är väldigt rasistiskt å andra sidan och Kluxarna äger så vitt jag vet fortfarande mark här omkring. Så är det.

Barnen har rött, vitt och blått allting. Kläder, naglar, hattar. Det blir parad och flagghissning och tal och sång. Fyrverkerier. Det har redan provsmällts så att öronen fladdrar. 

Idag till Idahos ära, imorgon för hela landet.
U.S.A. 250 år. (Vilket ju verkligen är ingenting med svenska mått men det säger jag inte heller högt.)

Jag har väldigt motstridiga känslor men försöker hålla god min och låg profil. Har en t-shirt med USAs flagga på bröstet, där flaggan utgörs av små siluetter av Idaho i rött, vitt och blått.

Vill att barnen ska få uppleva allt det traditionella. Det roliga och glada. Barndomsminnen med kusiner. Se fyrverkerier mitt i sommaren. 

Mer fotboll

Fun fact. När USA spelar VM-match är kommentatorerna amerikaner. När alla andra länder spelar är det britter som kommenterar. 

Varför? Jag har mina gissningar.

Slump? Abselut icket.

Nu snackar vi ju de amerikanska sändningarna. Som Zlatan för övrigt dominerar. 

Kul när fotbollsnyvakna amerikaner frågar en om man vet vem Zlatan är.

Sätt er ner, liksom.

Fotboll

Mannen är och forsränner med svärfar och svåger. Barnen har haft sleepover hos kusinerna och väntas tillbaka närsomhelst. Svärmor är och spelar pickleball.
Brasilien har precis avgjort mot Japan.

Jag ser matchen själv.

Det är mycket fotboll. Kul med VM. Kul att Sverige hänger sig kvar. Barnen har varsin samlarbok fulla med statistik och information om mästerskapets historia.
Man kan köpa häften om 7 samlarbilder för 2 dollar styck och klistra in spelarna i respektive lands uppställning. De dammtorkar, klipper gräs, och rastar grannens hund för att tjäna pengar till dessa häften och som skärmfritt alternativ är det utmärkt. 

Nu Tyskland mot Paraguay.

Bland tinnar och torn

Googla CdA Resort. Gör det. Ser ni. Där är jag nu. På 15:e våningen och utsikten är den här. 

Jag har varit här otaliga gånger tidigare, till och med jobbat (två pass, det var fruktansvärt) i baren. 

Men jag har aldrig bott över tidigare. Inte min man heller, som ändå är uppvuxen i krokarna. Men nu, bjöd svärfar stort och vi har sovit över med kusiner och faster och farbror. Barnen är saliga. Tur ändå att det kommer en vardag så småningom. 

Efter frukost ska vi gå en promenad längs stranden, ca en halv kilometer till mitt gamla jobb. Där jag jobbade när storskruttan föddes.
Och sen ska vi bada. Bada, bada, bada.  

Ändå. Mitt USA

Jaha, men hur känns det då? 
Alltså än så länge känns det ganska som vanligt. Det var ju inte så länge sen vi var här sist. Det som känns mest är väl att det är sommar. Vi har ju rest tillbaka vintertid de senaste åren så det var länge sen vi var här i värmen. 

Än så länge är det också bara sånt barnen är vana vid, Idaho, kusiner, farmor och farfars hus i villakvarteret och deras stuga i det lilla pitoreska gruvsamhället. Glass i stora lass, frukostflingor i självlysande kulörer och jordgubbar och ärtskidor direkt från farfars trädgård. 

Snart kommer hallonen. Sen björnbären. 

Vi springer ihop med folk från förr som först hejar lojt och sen kommer på sig själva och bara Vänta, va?! vad gör NI här? 

Min svärmor har en irriterande vana att alltid presentera barnen som sina svenska barnbarn som bor i Sverige. Så gjorde hon alltid med mig också förr i tiden. Och jag ser min egen reaktion då reflekteras i barnen nu. Svärmor, nu farmor, är ju bara stolt. Men det är en så skev ingång i alla samtal att bli stämplad som först och främst en utomgjording. Det gör att alla känner sig tvingade att först ställa några frågor om Sverige, som de som de flesta amerikaner inte vet nånting om alls. 

Såhär.

- And these cuties, are they yours?

- Yes, yeah they are visiting grandma all the way from Sweden, huh girls? They live in Sweden!

- Oh wow. Okay! Right, well that's a long ways..... How do you like Sweden?

Och barnen bara... tja. Vad ska man säga. Hur gillar du USA liksom? Och sen får de frågor om hur svårt de tycker att det är att prata svenska hela dagarna och biter ihop för att inte visa hur dumma dessa frågor är.

Men. Också. Ignoransen i all ära. Amerikaner är generellt väldigt öppna, vänliga och varma. Det småpratas och minglas och bjuds in på ett sätt som jag ändå uppskattar. 

Och det vill jag att barnen ska ha med sig. 

Amerikaner är många saker. Men de är inte ängsliga. De är inte så rädda att säga fel sak att de inte säger nånting alls. De bjuder på sig själva. 

Vänner vi inte träffat på hundra år ser det som självklart att vi ska komma och hälsa på. Sova över. Det är aldrig stelt. 

Allt som händer. Allt som hänt politiskt. Det finns där, det finns här. Men mitt USA som jag ändå älskar. Det finns också här.