Förra veckan då?

Då fanns ingen tid att skriva. Vi åkte ner på tisdagen och jag kom hem strax före midnatt natten till måndag. Övningen gick bra. Eller nä, det gjorde den inte. Men vår del av övningen gick bra.
Vi kan vara nöjda med vår insats för det som gick rent pinsamt dåligt var sånt som vi inte hade någon som helst kontroll över. 

Det var också många saker som vi i förväg försökt påpeka och flagga för Belgaren, men som han viftat bort som att, äh, varför skulle (tillexempel) 120 poliskadetter störa vid registreringen? Dom är utbildade och tränade och vet precis vart dom ska gå och vad dom ska göra. 
Det visste dom inte alls det, visade det sig. Och även om de hade vetat det, så är det ändå 120 stycken kroppar som tar plats och gör att alla andra människor får mindre plats. 

Det var kaos. 

Skitsamma. 
Vi skötte oss och vi skötte oss bra. 
Efteråt, när allt var över, nedplockat, uppstädat, och vi gick med de sista lådorna mot bilen såg jag i ögonvrån hur Belgaren och en av hans kollegor kom efter oss, tomhänta, som för att skaka hand och säga hej då. 

Flera från vårt team gjorde det. Stannade, skakade hand, tackade och sa hej då.

Inte jag. 
Jag vände mig inte ens om utan fortsatte bara gå.

Jag har tackat den mannen tidigare, många gånger, trots att han inte förtjänat det. Jag har bett om ursäkt fler gånger än jag kan räkna trots att jag inte gjort något fel. Bara för att inte sabotera övningen. Bara för att blidka honom och få arbetet att fortgå. 

Men inte nu. Nu är det över. 
Och jag har inget mer att säga honom.