Läget

Belgaren är ett psyk. Igår grät jag bakom solglasögonen när vi var och shoppade cykel och fotbollsaccessoarer till barnen pga sättet han får en att känna sig dum och otillräcklig när man bara försöker göra ett bra jobb.
Idag skrev han och frågade om jag tänkte bekosta samtligas middag under mötet nu på onsdag som han igår tyckte var helt onödigt och kämpade för att ställa in. 
Så jobbar han, iskall och elak ena stunden och förädiskt oanande nästa.   

Imorse la jag alla korten på bordet för min chef. Sa som det var, att jag haft ett möte. Inget konkret erbjudande men att eftersom jag reser till Belgien nu och han jobbar deltid så vet jag inte när vi ses igen och jag vill inte ta detta på telefon.
Sa att jag trivs, men att det finns saker som gör att jag känner mig lite osäker inför framtiden. 

Han sa att han förstod.
Att han uppskattade att jag var ärlig och berättade direkt.
Att han inte ville förlora mig men att han också skulle respektera mitt beslut och att det var just det, mitt beslut. 

Sen kom ett erbjudande från det nya stället.
De vill ha mig. 
Jag vet inte vad jag vill. 

Men tänker pressa chefen (alltså den jag har) lite mer om framtiden. 
Och fråga om möjligheterna till tjänstledighet för att prova på. 

Men först Belgien alltså.  
När lördag går mot sitt slut hoppas jag att jag aldrig mer ska behöva se, tala med, eller höras talas om Belgaren.