Sen pratade jag med vår mamma nu på morgonen och hon var så uppenbart glad över att vi tre varit ute tillsammans, bara vi tre.
Och jag förstår henne.
När jag var yngre minns jag att jag ibland kunde tycka att det var märkligt att mamma kunde vara så glad över att andra människor umgåtts och haft trevligt.
Men att tre av tre barn tycker om varandra, kommer överens och vill umgås i vuxen ålder, det är inte alla föräldrar förunnat.
Jag gissar att alla som har fler än ett barn ändå hoppas att barnen i framtiden ska ha stöd och glädje av varandra. Jag gör det.
Och jag tittar på min mans familj och alla intriger som går som starka strömmar under den förädiskt lugna ytan. Och jag är glad att jag har den familj jag har.
Jag förstår henne. Efter att ha vuxit upp i en släkt i konstant fejd med varandra och med släktingar som hellre gör sig obekväma och sårar än håller käften så tänker jag liksom "så jäkla svårt är det inte att hålla sams!?" Och stör man sig på någon när man träffas en vecka på sommaren, så kanske man kan svälja det för släktfridens skull.
ReplyDeleteMina föräldrar men särskilt mamma är så oerhört mån om att min syster och jag ska ha en god relation. Vet inte hur många gånger hon sagt att vi måste se till att hålla sams, ungefär lika många gånger hon sagt att om hon någonsin blir som sin mamma så ska vi säga till henne på skarpen 😅
ReplyDeleteSå är hon och hennes tre syskon fantastiska på att hålla sams. De hr delat upp tre större skogsfastigheter på fyra syskon utan att någon blev ovän med någon, det är en fjäder i hatten!
Lohe