Mind you

Känner att det här är nog sista gången med det här upplägget. Alltså att min man är i långtbortistan medan hans föräldrar kommer hit i flertalet veckor. 
Det har alltid varit intensivt att ha dem här, så också vid detta tillfälle. 
Skillnaden är att barnen är större. 
De behöver inte längre passas och underhållas på samma sätt. 
Det är superbra att de får både kvantitet- och kvalitetstid med sina farföräldrar, men det är lite för många vardagar i en vanlig höstvecka för att upplägget ska kännas optimalt. 
Barnen har längre skoldagar. De har kompisar och träningar.
De har egna idéer om hur de vill spendera sin tid.
De håller inte alltid med sin farmor.
They don't always mind, som hon säger. Särskilt lillskruttan. Och då menar hon inte mind som i bryr sig, utan som att inte lyssna/lyda.

Och jag orkar egentligen inte bråka med någon av dem utan försöker vara svärmor till lags medan hon är här och samtidigt förklara för mitt yngsta barn varför man ibland får välja sina strider och bita ihop. 
Nu är det inte så längre kvar. 
Denna vecka och nästa.

Sen höstlov.
Sen åker de.

Jag uppskattar dem mycket. Men upplägget som sagt. Nästa gång får vi tänka nytt. 

Kyrkligt

Jag var i kyrkan igår pga lillskruttan går nu i en sånhär efterskolanaktivitet på kyrkan och hennes grupp skulle vara med under gudstjänsten och bära korset och hjälpa prästen med predikan och så vidare. 
Mycket gulligt alltihopa.

Det var även tema Tacksägelse och barnen stod framme vid altaret och hoppade upp och ner med armarna i luften, ivriga att få ordet för att kunna säga vad just de var tacksamma över. 
Sen sjöng de Goliat, med Laleh.

Om det finns en enda människa som kan höra barn sjunga den sången utan att bli alldeles tjock i halsen och blöt i ögonen, så fanns den människan inte i kyrkan igår iallafall. 

Man får tycka vad man vill om religion i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. Men efter gudstjänsten köpte jag en liten knippa svartkål på de lokala kyrktanternas marknad och betalade 200 kronor för den (man fick betala vad man ville) för jag är så glad att kyrkan finns och det vi får av den. Ja. Det är värt så mycket. 

Två positiva (och en liten negativ)

Rektorn skrev igår att hon avser bevilja ledigheten över jullovet. Jag skrev ett (enligt mig) fantastiskt artigt och inkännande mail där jag frågade om hon kunde ge en fingervisning om när ett beslut kanske kunde komma att fattas pga behöver lite framförhållning för att ändra reseplanerna. Och hon svarade att hon hade för avsikt att bevilja den. Hon har inte gjort det än. Men ändå. Skönt. 

Lillskruttan har sagt att hon kommer att få Ann-Charlotte eller Ida som fröken i 1:an. Alltså inte storskruttans mespropp till fröken. Min 6-åring kan inte redogöra för varifrån hon fått dessa uppgifter eller hur tillförlitliga de är. Men ändå. Tror ju inte att hon tagit dem helt hur luften liksom. Hoppas hoppas. 

Igår hade vi styrgruppsmöte på jobbet och jag kände enormt starkt att fy fan aldrig mer. Hoppas hoppas på ett samtal snart från jobbet jag sökte förra veckan och ett erbjudande om en intervju. Jag har mentalt börjat förbereda mig för att jag gjort mitt på den här institutionen nu. Det är lite tråkigt, men inte enbart. 

Grandma & Grandpa

Nu är mina svärföräldrar i stan. De kom igår och stannar månaden ut.
Det innebär en massa bra saker. Avlastning för mig, mer uppmärksamhet och mindre långa dagar på fritids för barnen, intensiv uppfräshning av barnens engelska som ju annars bara används på Facetime, osv. 

Så det är bra. De bor inte heller hos oss utan i samma lägenhet de hyrt varje år de hälsat på sedan 2018. Även det mycket lyxigt för mig. Att de har sån bra kontakt med den hyresvärden att de själva kontaktar henne och styr upp. Sedan överför de bara pengar till mig och så swishar jag hyran. 

Mindre bra då? Nämen det är väl bara det att jag ju förväntas umgås med dem varenda dag. Och de är väldigt trevliga och vi har väldigt bra kontakt och bla bla. Men det innebär noll liksom lediga dagar då man bara kan glida runt och inte göra något (i den mån man alls kan det med barn, iofs) men det ställer ju lite andra krav på att hitta på saker och vara lite värdinna ändå.
De är liksom här, i oktober av alla tråkiga månader, för att vara med oss och umgås med barnen och då måste vi ju göra det. Umgås. Och typ äta riktiga middagar tillsammans varenda dag. Vilket jag tycker är toppen kanske 5 av 7 dagar. Övriga vill jag bara kunna ta en filtallrik och slippa disken. 

Fördelarna väger upp. Verkligen. Men välkommen till månaden då tvätten ska vikas ihop och plockas undan, dammsugaren användas lite flitigare, tänderna borstas lite nogare och skärmtiden begränsas lite mer. Nu är Grandma här. 

Som en torr kvist

Svagmagade kan med fördel sluta läsa. Typ om ni tycker det är äckligt med skadade kroppsdelar som pekar åt fel håll. Consider yourselves varanade för nu kommer det. 

En kväll för några dagar sedan for jag iväg för att hämta storskruttan hos en kompis. Kompisen bor i en annan del av staden i en labyrint av radhus och kedjehus och jag visste inte exakt vart jag skulle men parkerade och hade sedan sån flax att jag hörde kidsen som lekte på en allmänning och gick dit. 

Hej mamma! vi ska bara göra en gång till! ropade mitt barn och sprang med sin kompis upp på en kulle medan mobilen var uppallad nedanför för att filma. Sen räknade de ner och på given signal satte de igång. Mitt barn sprang bort från mig medan kompisen hennes sprang snett emot mig, och både gjorde en synkroniserad rörelse som en ansats till en hjulning. Jag hann tänka, vad gör dom? är det här en bra idé? men inte mer innan båda barnen hjulade. I nerförsbacke. I vått gräs. 

Storskruttan druttade också omkull. Men det såg jag inte. Istället såg jag hennes kompis hjula, halka med handen, och knäcka armbågen åt ett håll som armbågar inte vill knäckas.

Det såg inte så bra ut. 
Men ljudet.
Jag hörde ben knäckas. 
Det lät som en torr kvist. 

Kompisen landade slutligen på rumpan och det tog en sekund innan nerverna hunnit kommunicera med  smärtcentrum. Min aaaaaarm!! skrek hon då. Och blev först vit, sedan grön i ansiktet och ställde sig vingligt upp i gräset. 
Vad hände? underade mitt barn som ju också ramlat, men inte gjort sig illa, och inte alls fattat hur snett detta gått för sin vän. Så jag tvingade kompisen att sätta sig på rumpan med huvudet mellan knäna och bara försöka andas så lugnt hon kunde medan jag med sträng röst sa åt mitt eget barn att springa och hämta kompisens mamma. NU!
Det gjorde hon, men jag gissar att hon sa något ganska icke-alarmerande i still med E har ramlat och gjort illa armen, för när mamman väl kom gående i lugnt mak efter vad som kändes som en evighet (och jag visste ju som sagt inte exakt var den här ungen bodde, om det var ett av husen alldeles i närheten eller en bit bort så jag vågade inte heller börja gå nånstans med barnet som var på väg att både kräkas och svimma) så skrek hennes dotter Mammaaaaaa!!! min arm har gått av!!!! och mamman svarade Neehej då gumman, den har inte gått av!
Fast då sög jag fast hennes blick och mimade bestämt Jo, det har den.
Och sen försökte jag så lugnt och bestämt som möjligt få mamman att fatta att de skulle till akuten prick nu och förmodligen stanna där ett tag, samtidigt som jag inte ville vara alltför grafisk i beskrivningen av vad som hänt med tanke på närvarande barn. 

Det var en komplicerad fraktur och ungen fick spendera två dagar på sjukhus, opereras och gipsas. Jag fick förklara för mitt barn varför det är en dum idé att göra handvolter, hjulningar och annat i blött gräs. Och jag är så himla tacksam att skadan ändå inte blev värre. (för tänk nacke, tänk nyckelben, tänk rygg, det finns ingen hejd när man väl börjar tänka)
Och även att det inte var mitt barn. Det låter lite hemskt. Men det är också sant. För jesus vad jag inte behöver ett barn i gips som extra krydda i min vardag.  

Den som väntar

.. får vänta men den som har bråttom ska skynda sig och inte läsa den här romanen.

En sak som vi inte längre väntar på är min mans svenska medborgarskap. Det beviljades i slutet på september och det känns väldigt skönt. En sak mindre att ha gnagandes i bakhuvudet. Det har varit en extremt lång och utdragen process, men detaljer är i det här fallet oviktiga och tråkiga. Det är klart nu.
Hipp hurra!

Vad jag däremot väntar på är ett nytt beslut angående den ledighetsansökan jag först skickade in för ungefär tre veckor sedan, till barnens skola alltså, så att de får ledigt i december så att vi kan åka till Idaho. Väl medveten om att man max får 10 dagar ledigt om det inte finns särskilda skäl ansökte jag sturskt om 13 dagars ledigt. För herregud vad är tre dagar till och herregud igen vi snackar sista dagarna före jullovet, vad gör man ens då förrutom bakar pepparkakor och pysslar och har snöbollskrig? Mysigt, absolut. Men knappast något man går med akademisk förlust på att missa. 

Men det blev avslag. Det fick jag reda på 5 minuter innan storskruttans föräldramöte förra veckan pga kollade mobilen så om det är något jag ska säga till storskruttans värdelösa frökens försvar så är det att jag redan var arg när mötet började.
Men det är också det absolut enda man kan säga till hennes försvar.
Hon kallade till möte mellan 18-19 och när folk började ursäkta sig och droppa av runt 19:20 gjorde hon ingen ansats att runda av, trots att andra lärare knackat på dörren och påminnt henne om tiden. Hon skrev också i kallelsen att förskoleklass hade föräldramöte samtidigt så flera föräldrapar kom båda två och hade fixat barnvakt för att kunna rodda detta, men när frågan dök upp var f-klassens möte skulle hållas skrattade bara sämst-fröken nervöst och sa
Nämen jag vet inte om de faktiskt haaaar möte! Det bara antog jag ju!
Kan säga att hon fick ganska många arga blickar och tunga suckar på den. 
Sen höll hon alltså ett svinlångt möte där hon delgav exakt noll information vi inte redan fått på de individuella utvecklingssamtalen och effektivt duckade alla frågor om vad som händer nästa höst då skolan ska renoveras och barnen bussas till andra lokaler. (Och jag fattar att hon inte kan ge oss information hon själv inte har. Men hon behöver ju inte ersätta ett rimligt: Jag vet inte, information kommer från rektor vid ett senare tillfälle, med ett orimligt och långt utlägg om hur hennes egen son för 15 år sedan fick gå i temporära lokaler och det gick minsann så bra så! Eller, som när en förälder (ja ovidkommande) frågade vad som ens skulle renoveras och hon gick loss med en flummig beskrivning på vad hon själv skulle välja att fixa om hon fick fri budget och var händigt lagt.)

Jamen ni fattar.
Om ni ens orkar fortsätta läsa.
Jag får fan puls av att skriva det. 

När folk i alla fulla fall började resa sig och gå gjorde jag det med. Och då sprang jag på rektorn i korridoren. Kunde inte låta bli att ta chansen så jag presenterade mig och förklarade att det var jag som skickat in ledighetsärendet hon precis avslagit. Bla bla, rektorn är inte så rakryggad som man kunnat önska men hon lyssnade iaf och sa att hon inte alls förstått att barnens pappa liksom var stationerad där lite mer permanent (trots att jag skrivit precis det) och att de inte träffat honom sen augusti osv.
Hon var med på noterna, verkade gå med på att detta kanske ändå var de särskilda skäl som behövdes.
 
Då kommer mesfröken ut ur klassrummet. 

Tillräckligt många föräldrar har väl helt enkelt övergett henne och hon har avslutat föräldramötet. 
Så hon kommer fram till mig och rektorn och börjar med att förklara vilket otroligt merarbete det innebär för henne att skicka med extramaterial till elever som åker iväg. När det inte får fäste börjar hon istället oja sig över hur mycket socialt samspel man går miste om när man inte är i skolan.
Skolan handlar ju om så mycket mer än undervisning!
Jag vill slå henne på käften, alternativt be henne gå därifrån, men det gör jag såklart inte. Istället tittar jag bara på henne med ärlig förundran.

Två veckor tidigare har vi suttit på utvecklingssamtal där hon sagt att min dotter inte har några som helst problem i skolan och är stark i matte, svenska, engelska (såklart) bla bla. Och jag tog upp då att vi tänkte resa till USA i vinter, och då sa hon Jamen det blir väl trevligt.
Och nu verkar hon alltså ha gjort en helvändning och står och försöker aktivt motarbeta mig inför rektorn.

Det slutade med att rektorns telefon ringde, hon kollade på telefonen, kollade på mig och sa Gör en ny ansökan! sen satte hon mobilen till örat och gick.
Och jag gick också.
Kvar stod läraren jag har noll respekt för längre. 

Lite stabilitet tack?

Jag sökte ett nytt jobb imorse. Har inte sagt något till chefen eller till min närmaste kollega. Det låter kanske alldelens självklart, men för mig är det inte det. 

Har inte sagt något till chefen pga tänker att det är onödigt om jag inte ens får en intervju. Får jag en intervju ska jag säga det, har jag tänkt.
Han kommer knappast bli jätteförvånad med tanke på det ekonomiska läget och kommande förändringar. Men det känns ändå inte ok att berätta för någon annan medarbetare utan att chefen vet det, den relationen tycker jag ändå att vi har. 
Så ja, nu håller jag tummarna för en intervju. 
Mer än så vet jag ärligt inte för guh, kan allting bara sluta vara så förbannat föränderligt hela tiden.