Sådant är utgångsläget

Imorgon har jag lönesamtal med min chef.
Min chef är, som jag nog redan berättat, ansvarig för min fysiska arbetsmiljö, den som godkänner vab och ledighet, etc. Men han har extremt lite koll på vad jag gör varje dag. Och huruvida jag faktiskt gör ett hyfsat bra jobb.
Det är det min projektledare som har.  
Men hon har alltså inget med min lön att göra.
Det är lite knepigt.

En annan lite knepig sak är att när jag bytte jobb vid årsskiftet så fick jag inte löneförhandla. Anledningen är att universitetet inte vill att olika institutioner på samma lärosäte hamnar i lönekrig med varandra och att folk kan hoppa mellan avdelningar och projekt för att trissa upp sina löner.
Rimligt.
Men det blir också skevt.

Igår hade jag möjlighet att fråga min projektledare om hon visste om att jag hade lönesamtal och ifall min chef frågat henne något om typ hur jag sköter jag mig på jobbet.
Och jo, det hade han faktiskt gjort.
Det är positivt.
Min projektledare sa också att hon är väldigt nöjd med mig och mina insatser och sagt det till chefen också.
Allt är toppen, inget kan bli bättre. Typ.
Sa hon alltså att hon sagt.

Men så känner ju verkligen inte jag. Allt är inte toppen. Mycket kan bli bättre. Precis just nu trodde jag till exempel att vi skulle ha ett möte men hon är inte här. Och jag vet på riktigt inte om hon är i Göteborg eller på toaletten. Båda alternativen känns lika rimliga. Varje gång vi har möte är det otroligt tydligt att det hon helst av allt vill är att vi ska avsluta tidigt. Det bästa jag kan göra i hennes ögon (såhär känns det) är att ha så få och korta möten med henne som möjligt, och istället sköta mig helt själv.
Men jag är för ny för att vara så självgående.
Jag behöver information, stöd, och direktiv för att kunna göra ett bra jobb.

Jag känner mig utanför, underutnyttjad, och oinformerad. 
Som jag nämnt tidigare så har jag ändå gett mig fan på att ge den här tjänsten minst ett halvår till för att försöka få nån rätsida på det.

Lönen är inte oviktig, men i nuläget är den inte viktigast. Istället vill jag gå in i lönesamtalet och på ett sakligt sätt berätta för min chef att även om min projektledare är nöjd med mig så är jag inte nöjd.
Jag trivs inte speciellt bra på jobbet och här är varför...a, b, c. 
Jag vill vara konkret utan att verka gnällig.

Vad tror ni? Ni som har personalansvar.
Tänker jag rätt eller är det bättre att bara bita ihop och hålla käften?
Och ja, naturligtvis borde jag väl ta upp det här med min projektledare. Men, och det här är jag säker på att min chef också kommer att sympatisera med, det är exremt svårt att få tid med henne. Och när man väl får det, ska det gå fort och leda till beslut.
Att prata känslor och arbetsmiljö med henne är inget jag känner att jag kan spendera dyrbara minuter på i nuläget.
Och, arbetsmiljön är ju ändå i slutändan chefens ansvar.