Som man är

Jo alltså. Angående föregående inlägg. De där detaljerna jag inte iddes radda upp går ju mycket ut på just det som ni påpekade. Att jag inte vill sitta med en villa utanför stan och rodda snöröjning, inställda tåg, frysta ledningar, etc. när min man sitter i soliga Arizona.

Det vet han.
Och det fattar han.

Ett starkt karaktärsdrag hos min man är att han är en otrolig debattör. Han är påläst, logisk, och (vilket är helt stört) älskar att argumentera.
Alltså han kan ibland välja att argumentera för en sak som han egentligen inte tror på, bara för att hans motståndare har så bra argument, och så lägger han motståndarens argument på minnet och använder dem nästa gång, i nästa match, mot någon som på riktigt tycker annorlunda. 

Detta gör att det bästa sättet att avväpna honom är att hålla med.
Inte ens den mest slipade depattören kan få upp nån riktig ånga när de bara möts med Ja absolut, Håller med, och Det låter vettigt.

Det vet jag ju egentligen. Har jag vetat i flera år. Och jag vet också att han inte på riktigt skulle tvinga mig och barnen att bo helt orimligt långt borta bara för att det var ekonmiskt fördelaktigt. 

Men det har suttit långt inne att spela det enda kort jag vet fungerar. Medhåll.

Kanske för att det ju faktiskt är något jag verkligen vill ska bli bra, flytten. Vi har flyttat så otroligt många gånger. Både långa och korta flyttar.
Storskruttan trodde att man flyttade när man blev less på sina tapeter, hon hade ingen aning om att man kunde måla eller tapetsera om.
På den nivån är det.

Såatte. Det här är taktik. Jag kommer ju inte lägga mig platt om han på riktigt bestämmer tjottahejti eller Långtbortistan.
Men han har redan börjat prata positivt om stadsdelar som ingår i lokaltrafikens nät...